Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om svenskarnes lynne. Af Verner von Heidenstam - Sylvesternatt. Af J. J. Albert Ehrensvärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därför är denna i ännu mycket högre
grad än det trettioåriga krigets förtjänt
att utforskas, vördas och besjungas.
Sådant svenskarnes lynne gestaltat
sig, är det Skandinaviens rikaste och
intressantaste — ehuru underskattadt af
grannfolken och förnekadt af sin egen
tunga.
Nu tystnar sång, nu tiger skratt,
till hviskningar dö orden,
och tyst går årets sista natt
af skuggor följd mot jorden.
Re’n aftonfrosten öfver sjön
sin klarblå brygga timrar,
och hvit i månens strålar snön
på parkens gångar skimrar.
Du underbara hvita natt,
som breder dina vingar
kring mänskolifvets sorl, som matt
i denna stund förklingar,
när nu ett nyfödt år vår värld
med dig skall gå i möte,
min önskans skatt, min längtans gärd
jag lägger i ditt sköte.
Än dröjer, förr’n vid vindens sus
den första morgonglöden
ånyo bringar lifvets ljus
med sina rika flöden;
och slumrande i snöhvit skrud
den stilla natten sänder
oss från sin äldre broder bud,
från döden och hans länder.
Men innan dit en gång min färd
jag träder an i bäfvan,
må varmt jag ägna lifvets värld
min kärlek och min sträfvan!
När solen i de land går ner,
som endast blekt vi måla,
den väg, som jag bakom mig ser,
må uti ljus den stråla!
Ja, lär mig älska ungt och varmt
den värld, som vardt min egen,
och ej blott se, hvad tomt och armt
mig mötte under vägen!
Gif mognad blick för hvad som ryms
inom min synkrets’ gränser,
blott att för tanken aldrig skyms
allt det, som högre glänser.
Gif dig och mig, min samtid gif
den vårens kraft, oss felas,
att kunna skänka gladt vårt lif
till vinning åt det helas,
så att en bättre värld i arf
vi ge åt nya släkten,
när en gång trött vårt tidehvarf
bärs bort i svepningsdräkten.
Du hvita natt, tag mot den bön,
som i mitt inre skrifvits:
Det står ju i mitt eget skön
att adla hvad mig gifvits.
Förborgad mången ädelsten
göms än i lifvets grufva,
och ädelt vin i solens sken
ger höstens mogna drufva.
Sylvesternatt, som fått till kall
att årets dödskors rista,
en gång som du ock komma skall
den natt, som blir min sista.
Må då, när emot grafvens famn
jag slocknande skall digna,
jag kunna varmt, o Lif, ditt namn
i döden än välsigna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
