Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Växtlifvet i folkets tro och diktning. Af Eva Wigström (Ave). Med 9 vignetter, tecknade för »Ord och bild» af Gunnar G:son Wennerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄXTLIFVET I FOLKETS TRO OCH DIKTNING.
Af EVA WIGSTRÖM (AVE).
Med 9 vignetter, tecknade för »Ord och bild» af Gunnar G:son Wennerberg.
MEDAN vår moderna diktning och
konst med en ifver, som stundom
förefaller ansträngd och andfådd,
söker sig nya ämnen och nya uttryck,
ligger här ett område nästan så godt som
okändt, fastän det helt osökt erbjuder stora
och rika poetiska skatter. Folkdiktningens
och folktrons vidsträckta område ingifver
nu, då man med kärlek och intresse
beträder det, en stämning, som när man
från en lång vandring på en dammig
landsväg genom ett solstekt landskap
kommer in i en skog invid en blånande
hafsvik. Emellan skyhöga träd, öfver
blommor och mossa leka solljus och
skuggor en ständigt växlande lek,
framtrollande färgspel och skiftningar genom
hela skalan, från den högsta mänskliga
lycksalighet till den djupaste smärta.
Och nedanför glänser eller suckar
hafvet, där poesiens sjunkna Vineta blott
ligger och bidar de förlossande ord,
hvilka åter skola bringa den sköna
stadens alla skatter i dagen.
I folkdiktningens värld äger hela
naturen ett medvetet lif. En gång har den
ägt ett språk, som då för människor var
ett med folkens modersmål; nu ligger
största delen af detta språks ordförråd
gömdt i den sjunkna staden, men af de
fragment, som ännu finnas bland folket,
kan man få en aning om den slumrande
skattens rikedom och fägring.
Vi skola nu här endast söka gifva
en föreställning om hvad som kan finnas
bara på ett enda blad i denna stora
bilderbok, som man kallar folkdiktning.
Några af träden i våra skogar tala
ännu begripligt med hvarandra samt till
människors barn. När alen ser
skogshuggarens yxa blänka, ropar hon
ångest-fullt: »Hugg mig ej, ty jag blöder!»
Och när denna kärrens och
sumpmarkens hårdföra dotter ser yxan höjas öfver
den väna björken, ropar hon: »Hugg ej
min syster björken, ty hon storgråter!»
Alen känner hela skogens solidaritet och
vet ej af något sådant som att önska
förstörelse öfver något träd, fastän de
hafva sitt bättre på det torra än hon
själf.
Alen får dock ofta blöda för yxan,
och nu förebrår det röda alvirket de
mera smidiga träslagen för det de »krypa
in hvar som hälst» (begagnas till
möbel-inläggningar), ty alen är en själfständig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
