Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Drottning Kristinas sista dagar. Af C. Bildt. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DROTTNING KRISTINAS SISTA DAGAR.
29
fåglar under god bevakning. Buren var
inredd i andra väningen just öfver
drottningens egna rum, och dit slapp ingen
främling upp. Det var ett slags gyllene
fångenskap hon höll sina skyddslingar i,
men det stötte ingen, ty sådan var seden
i Rom då för tiden. Hennes sångerskor
voro för tillfället tre: Maria Landini, dotter
till den redan nämde kaptenen eller
åtminstone till hans fru, samt systrarna
Angelina och Barbara Georgini. Af dessa
var Angelina en strålande skönhet, smärt,
högväxt, fyllig och blond, som redan satt
mänga hjärtan i brand. Hennes eget
hjärta hade också talat och, som vanligt,
för olämplig person. Den lycklige var
en ung fransk bildhuggare Jean Théodon,
elev vid den nyligen inrättade franska
konstakademien, rik på kärlek men fattig
på mynt och därför illa sedd af flickans
mamma, som drömde om något bättre
för sin tös. Detta bättre kom i formen af
anställning hos drottningen för de båda
systrarna, som voro skickliga sångerskor
och lutspelerskor, och så låstes dörrarne
i Palazzo Riario mellan Théodon och hans
flamma. Vi skola återkomma till
Angelinas öden, men det är nu tid att vi
införa främlingen till drottningen själf.
Innan dubbeldörrarne öppnades, fick
han sig likväl af kammarherren en
välment varning att icke kalla drottningen
för Serenissima. Det var då för tiden
det vanliga adjektivet för krönta
hufvud, men Kristina hade mot det stackars
ordet fattat en djup antipati. Det
användes till andra vanliga drottningar, som
ej voro annat än kungagemåler, kunde
således ej passa den, som själf regerat
och varit stor nog att kunna nedstiga från
tronen och ändå förbli drottning. Intet
»Serenissima» således, hvarken i tal eller
skrift, för den som ej ville få sig en läxa.
Där satt hon nu, den beryktade
drottningen: en liten, tjock, fet gumma med
af långa skäggstrån prydd isterhaka, väl-
samtida romersk vrångbild.
dig örnnäsa under buskiga blonda
ögonbryn, utskjutande underläpp, kortklippt
gråsprängdt bakåtstruket hår, stora ljusa
lifliga blå ögon och ett gladt, ytterst
förbindligt sätt. Dräkten var enkel och
alldeles oberoende af modet: en vid svart
sidenkofta af manligt snitt föll ned till
knäna, därunder en slät svart kjol, kort
nog att visa skorna, äfven de af
karlfason, en svart bandrosett vid halsen,
och öfver koftan ett skärp, som stödjande
löpte under magen och förrådde dess
ansenliga dimensioner. Denna enkla
toalett förhöjdes ej genom någon omsorg
om personen. Kristina älskade renlighet,
påstod en samtida — »mais pas jusqu’au
scrupulev. När en artist skulle afbilda
henne, aktade han sig emellertid för att
vara alltför realistisk. Se t. ex. bilden
å sid. 31. Där är Kristinas sista
porträtt, graveradt 1675 af Pietro dell’Aquila,
och är ungefär lika likt som drottning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
