Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Drottning Kristinas sista dagar. Af C. Bildt. Med 4 bilder (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
C. BILDT.
med kurfursten af Brandenburg. Hon
stod redan i underhandling om att sälja
sin besittningsrätt till Palazzo Riario —
så kär var drömmen om suveräniteten i
en tysk småstad hos henne, som med så
lätt mod lämnat Sveriges spira. Men
Olivekrantz och del Monte läto vänta på
sig — i stället kommo sjukdomen och
döden.
Den 13 februari 1689 —dagen efter
det hon befallt att en allmän décharge
skulle beviljas Olivekrantz för hela hans
förvaltning — träffades Kristina af ett
svimningsanfall, hvilket, då hon efter
en kvarts timme återfått sansen, åtföljdes
af stark feber och af samma svullnad i
benen, hvaraf hon redan lidit de två
föregående vårarne. Efter tre dagar följde
ny sanslöshet och därpå en så stor
mattighet, att man trodde hennes sista stund
vara kommen och skickade efter
sakramenten, hvilka hon mottog med stort
lugn. Någon förbättring inträdde
därefter, och så snart Kristina kände sig
något starkare, tänkte hon på att ordna
förhållandena efter sin död, den hon med
kallt mod såg i ögonen. Den 1 mars
underskref hon sitt testamente, som gjorde
Azzolini till universalarfvinge med
skyldighet att betala flera legat och alla
skulder, och därpå tänkte hon att sluta fred
med påfven. Hon skickade efter
mon-signor Albani och bad honom säga
Inno-centius, att hon ödmjukt bönföll om hans
förlåtelse för alla de obehag hon vållat
honom och hoppades, att han ville
benåda dem af hennes tjänare, som hade
något otaladt med den påfliga rättvisan.
Innocentius, hvilkens stränghet var
pliktkänsla men ej hårdhet, mottog med
rörelse sin plågoandes budskap. Med tårar
i ögonen sände han henne sin förlåtelse
och välsignelse, jämte full amnesti för
allt hennes folk. Budskapet framfördes
af kardinal Ottoboni, som medförde den
hälsning, att påfven önskat själf besöka
drottningen men hindrades af sin egen
sjukdom. Innocentius erbjöd sig också
att genast låta hämta från Bologna en
berömd läkare vid namn Malpici.
Samtidigt kom bref från vicekonungen af
Neapel Don Lorenzo Colonna, som ville
skicka icke mindre än tre doktorer.
Innan dessa hjälptrupper hunnit
anlända, hade emellertid drottningen, som
efter försoningen med påfven under ett
par dagar känt sig bättre, plötsligt fått
ett nytt anfall, så svårt denna gång, att
allt hopp ansågs vara ute, och ryktet om
hennes död började sprida sig i staden.
Som sista resurs skickade man då efter
en fransk munk, hvilken genast använde
Kristinas vanliga läkemedel, som kanske
hittills ansetts för enkla. En vändning
till det bättre inträdde så godt som
omedelbart, så att hon efter fyra dagar
bè-fann sig i full konvalescens. Redan den
12 mars var hon åter sysselsatt med sina
affärer, dikterade ett bref till sin bankir
Texeira och kunde med egen hand
till-lägga följande apostill:
»Jag lefver genom ett Guds underverk
och tack vare den kraftiga och mer än
mänskliga komplexion Gud gifvit mig.
Jag kan säga, att konstens underverk också
bidragit därtill, ty min läkare, äfvensom
de skicklige män, som dessutom tillkallats,
hafva i sanning gjordt under. Det blir
för så lång tid det Gud behagar.»
Den 20 mars skref hon till
Olivekrantz:
»Gud har velat rycka mig ur dödens
armar mot mitt eget hopp, och jag var
redan resignerad till denna sista
öfvergång, som jag trodde oundviklig. Likväl
är jag ännu full af lif, tack vare ett
underverk af nåd, natur och konst, hvilka
kon-spirerat för att återgifva mig hälsan och
lifvet. Mitt kraftiga temperament har
öfvervunnit en sjukdom, som kunnat döda
tjugu herkuler. Men jag förmodar, att
det är nåden som styrkt detta tempera-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
