Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Hekale. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
PER HALLSTRÖM.
farlig, som har hofvar af koppar och horn
af koppar, säger man, och som äter
människokött. »
Men när hon säg Teseus’ starka
leende, sjönk hennes röst igen.
»Nå, du vet väl hvad du gör och
hvad du vågar», slutade hon, »och allt det
där har du väl redan hort? Nu vill jag
bara önska dig lycka, yngling.» Och hon
fortsatte att skära sin krasse och såg
sällan upp.
Men Teseus hade genom sina ord
bragts närmare de syner och minnen,
han kretsat öfver nyss, och det roade
honom att tala efter så många timmars
ensamhet. Så berättade han, mest för
sig själf i enstaka klingande perioder,
som om det var ekon af verser ur en
hjältesång han lyssnade till och
långsamt upprepade, eller som om det var
smycken i brons och guld, dem han
lyfte och släppte ur händerna, under
det blicken drömmande for öfver deras
mejslade scener.
»Jag har varit i äfventyr förr, jag är
Teseus, Aegeus’ och Aetras son; när jag
blef man, lyfte jag upp den sten, under
hvilken min faders svärd låg gömdt, den
stenen, som ingen kunnat rubba.
Så drog jag till Atén längs Istmos
och såg hafvet sträcka sig fram och lysa
emot mig vid hvar krök och hvar höjd
af min väg.
Där voro fyra röfvare, Periphetes
och Sinnis och Skiron och Prokrustes,
och den som undkom en under nattens
skygd, han mötte en af de andra och
darrade för dagern.
Men jag slog dem alla, du skulle ha
hört bullret, när jag störtade Skiron ned
i djupet och djupet skrek.
I Atén kände mig icke min fader,
och Medeia, trollkvinnan, stod mig efter
lifvet, ty hon visste min framtid. Och
hon gaf mig en förgiftad dryck, men
innan jag läppjat på den, slet min lycka
den ur handen på mig, och de femtio
Pallantiderna kufvade jag, som reste sig
mot min lycka.»
Den gamla sysslade med sitt bestyr
och förstod ej allt, hennes hörsel var ej god
längre, men röstens klang fångade henne,
och tid efter annan vände hon sitt
ansikte mot honom och sina lysande ögon.
»Du är ung och stark och vacker»,
sade hon, »det är härligt att se på dig.»
Men Teseus fortsatte:
»Där nere på Kreta», sade han, »är där
en irrgång, dit många fotspår ha ledt in
men intet ut. Där ër slingrande mörker,
som snärjer, där är fasan innerst i
vidundergestalt. Dit skall jag draga snart
och befria världen från hennes makt.»
Den gamla höll upp att röra sin sallat
och såg på hans hufvud och skuldror,
där strålarna föllo ned i smala strängar,
som om han hållit solgudens lyra
framför sig, där han låg lutad.
»Det är väl själfva döden, du där
tänker kufva, främling», sade hon. »Gör
det då fort, ty jag är gammal.» Och
hela hennes lilla bruna ansikte log i
beundran öfver hans skönhet och kraft.
»Se», slutade hon med ett ännu
muntrare löje, »se nu har jag min krasse
färdig. Vill du nu taga mot det enda jag
kunnat finna att bjuda dig på?»
Teseus reste sig sittande och tog
fatet. »Gärna, Hekäle», sade han.
Det tycktes honom, att han aldrig
ätit så god krasse förr, så uppfriskande
och syrlig, han åt allt hvad den gamla
redt till, och hon såg gladt och stolt på.
När han slutat, steg han upp.
»Tack, Hekàle», sade han, »din krasse
var ännu bättre än du sade. Nu är jag
hvilad och vederkvickt, nu är det kanske
på tiden, att jag går och fångar tjuren.»
Och han såg in i hennes lysande ögon
och öfver henne rundt kring kojan med
dess dunkel och dess sol, och han höll
af allt, och gladde sig redan åt att komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
