Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Hekale. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEKALE.
63
var ren och vacker, fast fårskinnsfällen
var sliten. Han satte sig på den^ ty
där fanns ingen annan plats, och lutade
hakan i handen och armbågen mot träet.
Genom springor i taket flöto där in de
finaste strålar som strån af Apollos hår.
Teseus såg leende på dem och på den
gamla, som rynkade pannan och nickade
och talade för sig själf:
»Om jag visste, hvad jag skulle bjuda
dig, främling», sade hon igen. »Icke att
det är valet som gör mig någon
svårighet, men jag har ingenting, har icke ens
bakat den smula mjöl jag har. Jag
spinner ull, ser du, och har långt att gå med
garnet, och de sista dagarna har jag icke
orkat, och nu är korgen full med härfvor
och knappt någon ull kvar. När den
är slut, vet jag knappt hvad jag skall
göra mer. Men det blir väl någon råd.
Kanhända jag kan gå i morgon redan
och få ny ull och lämna mitt garn och
få mjöl och olja och kanske annat också
med mig.»
Teseus såg på hennes bruna händer,
hvilka rörde sig, som om de ännu
spunnit — det var som om de gula
solstrålarna varit hennes garn. »Du har ju hela
solen att spinna, mor», tänkte hansäga,
men höll skämtet tillbaka inför hennes
vänliga bekymmer och sade blott: »Du
har väl vatten, mor?» »Ah, vatten, det
har du kunnat dricka ur brunnar och
bäckar, hvar du gick, det är intet att
bjuda en gäst på. Men om du ville —•
en sak har jag, vattenkrasse, laktuk och
en smula olja i bottnen på krukan och
salt och surnadt vin.» Det kan jag laga
till åt dig så godt som någon.»
Och Teseus säg på hennes händer,
som stannat upplyfta under talet och
redan darrade af ifver att få röra till den
rätten, och han log.
»Visst vill jag», sade han.
Då slätades den gamlas ansikte ut,
så mycket det kunde för alla åldersskrynk-
lor det bar, och hon skyndade sig att
ur en stor kruka hämta upp den
drypande krassen och lägga den i ett såll
att rinna af.
»Så god krasse som i bäcken här ett
stycke nedom vägen finns det ingenstans»,
sade hon. »Vattnet är rent där, inga
sniglar, inga svarta småkryp, och där är
så nära till den och så godt om den,
att man bara sträcker ned handen och
tar, som när man har tvättat ull och tar
upp den från skölj ningen.
»Det är också bara jag som plockar
där», afslutade hon, i det hon pustande
lyfte upp sitt enda fat samt satte sig
på trästolen och började skära växterna
— »så att den krassen, främling, kan du
bara få hos mig.»
Teseus hörde leende på henne men
såg rätt upp mot de gula strimmorna och
tänkte på dagar, som gått, och dagar,
som skulle komma, såg dem alla såsom
från en hög punkt, såsom om det var
trakter han kretsade öfver likt en örn i
långsam hvirfvel med den skarpa blicken
halft i dröm glidande fram.
sHvad heter du, gamla mor», sade
han.
Gumman blickade upp och var nöjd
att se sin bädd så fin under honom.
»Hekåle heter jag, och jag har bott länge
här, länge med andra, med man och två
barn, länge ensam också, sedan de alla
dött — och jag tycker om att vara här
i min koja.»
Teseus sjönk nu från sina fjärran
syner och mötte den gamlas lysande blick.
»Då vill du väl veta, Hekåle, hvem jag
är, och hvad mitt namn är, och hvarför
jag är här. Jag är ung, som du kan se,
mitt namn är Teseus, och jag är ute
för att fånga tjuren på Maratons slätt,
därför bar jag klubban och repet, som
du märkte, när jag kom.»
Den gamla höll varnande upp knifven.
»Den tjuren«, ropade hon, »som är så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
