Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anatole France. Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANATOLE FRANCE.
93
är så obilligt stämd mot Zola, som
»förfular allt hvad han vidrör». Zola — säger
han i en nedgörande kritik af La terre —
»har ingen smak, och jag börjar tro, att
bristen på smak är denna mystiska synd,
hvarom skriften talar, den största synd, den,
som ej kan förlåtas».
Idealisterna sökte försköna lifvet,
naturalisterna däremot sågo företrädesvis det
fula och läga hos människorna. Därför
föredrager France de förras konst framför
de senares. Men han är fiende till allt
hvad litterära riktningar och partier heter
— för att vara en rättsinnig medlem af
ett parti, måste man ju dela dess ensidigheter
och dess fördomar — liksom han är fiende
till alla teorier. Han ställer sig skeptiskt
också mot den innevarande dagens
strömningar. Han, som framför allt vill ha
klarhet och osökt enkelhet i dikten, kan ej
stå annat än misstrogen gent emot de
moderna teorierna, som tyckas honom mest
lämpade för ungdom : ’ » Ungdomen har den
goda egenskapen att kunna beundra utan
att begripa».
Öfver hufvud taget misstror han allt
hvad litterära proklamationer heter. »Det
bästa sätt att vara nyhetsman», har han en
gång yttrat, »är att vara det ofrivilligt och
så litet som möjligt». Det är skönhet och
ej nyhet, skalden har att söka, och det
sköna är i själfva verket allt annat än nytt
— det är i stort sedt det samma nu, som
det var på Homeros’ tid. För sin egen
del har France intet annat mål som
författare än det att söka skrifva vackra saker
på vacker franska, att göra hvad han kan
för att hålla uppe »la belle nouvelle
fran-çaise». Och detta mål anser han alls ej
vara att ringakta.
Konstnärlig verksamhet får ej vara möda
och knog: »de goda konstverken födas lätt».
Frances skrifter gifva alltid det intryck,
att arbetet ej kostat honom någon
synnerlig ansträngning. Det förefaller, som hade
han mycket roligt, då han skrifver — det
vore i själfva verket också onaturligt, om
det inte skulle vara ett nöje för en
författare att skrifva så präktiga saker.
Och med hvilket godt lynne ger han
sig ej ut på resa i verklighetens eller
fantasiens värld! Kan man utan ett hjärtligt
småleende tänka på Sylvestre Bonnards färd
till Sicilien på jakt efter »den gyllene
legenden» eller på dryckeslaget hos den
vackra Cathérine i La rdtisseriet Och
hur det roar honom att — i Le lys rouge
— föra tillsamman den rättroende
vagabonden Choulette med den gamla
prinsessan af Frankrikes kungaätt! Det är vid
audiensen hos henne som denna »den
helige Ludvigs dotter» uppbygger den af
en nära nog religiös vördnad och
hänförelse uppfyllde skalden med tal om de
nya bodarne i Firenze med elektrisk
belysning och om den tyske apotekarn, som
plåstrat om hennes ben.
»En verklig grande dame», säger
Choulette beundrande om prinsessan, »en dam
hvilkens storhet ej består i klädningar och
hattar. Hon begagnar sina linnen i sex
veckor — ibland ännu längre. Ädlingarna
i hennes svit ha sett henne i hvita
strumpor, mycket smutsiga, som föllo ner öfver
hälarna. Spaniens stora drottningars
dygder lefva upp på nytt hos henne».
Att öfverraska med groteska
motsättningar är ett nöje, som France
bereder sig litet emellan. När den värdige
abbé Jeröme Coignard är en smula
närgången mot en ung flicka, kallar nämnde
abbé detta att »beundra Gud i hans verk»,
och samma prelats hela sätt att föra
moralens talan, då han befinner sig i tämligen
tvetydiga situationer, är något ganska
enastående. Likaså hans metod att vid alla
tillfällen med bibehållen värdighet draga
sig ur elakt spel.
En gång befinnes han spela falskt. Då
har han ögonblickligen färdigt ett anförande
om det egendomliga faktum, att
människornas rättsbegrepp visa sig så olika vid olika
tillfällen. I kortspel till exempel har man
ytterst stränga moralbegrepp, man tillåter
där ej sådana försök att »korrigera lyckans
försummelser», som man med godt
samvete begagnar sig af i många förhållanden
ute i lifvet, i handel, i krig, i politik.
Aldrig äro människorna så redbara, som när
de spela kort.
En gång råkar abbén att på ett värdshus
förfölja en uppasserska öfver gården och
in i stallet. På afstånd trodde han, att
hon var vacker, men sedd på närmare håll
befanns hon vara ful. Abbén kände då
ögonblickligen moralens bud i sitt hjärta
och blef djupt genomträngd af den
sanning, att människan, lämnad åt sig själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
