Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anatole France. Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
GEORG NORDENSVAN.
och förlitande sig på sina skröpliga sinnen,
irrar omkring i blindo, att hon behöfver
en högre ledning för att bevara sig ren
i denna syndfulla värld etc. etc.
En annan gång går han till en
juvelerare för att afyttra ett par ädelstenar,
som i själfva verket tillhöra hans husbonde,
och som han råkat taga med sig, då han
rymde från denne. Juveleraren upplyser
honom om att stenarna äro falska och ej
dugliga till annat än till leksaker för barn
eller till prydnad för en madonnabild i
en landskyrka. Utkommen på gatan har
abbén ögonblickligen ett litet förmäningstal
till sin unge lärjunge färdigt: »Min son»,
säger han, »för att bevara min oskuld har
Gud velat, att dessa stenar skulle vara
endast yta och falskt sken». Han ångrar nu
djupt, att han stulit dessa stenar af så ringa
värde, människan är skröplig, vi äro inga
änglar, man får ej begära för mycket af oss
o. s. v.
Men denne abbé, hvilkens moraliska
begrepp äro så tänjbara, gör likväl, ett
sympatiskt intryck. Han förlåter alla, skulle
man då ej förlåta honom hans mänskliga
svagheter? Det finns intet spår till andligt
högmod eller till hyckleri hos denne
lef-nadslustige herre, som tillhör en
längesedan utdöd generation. Han är ett stort
barn, man kan inte räkna så noga med
honom. Han är libertin, men han är ock
filosof och mäkta lärd — och mycket originel
i sina slutledningar. »På en gång filosof
och kristen» — säger författaren om honom
i den ytterst karaktersfullt skrifna
inledningen till Les opinions de M. Jer orne
Coig?iard ■—- »förenade han den epikurism,
som bevarar oss för smärtan, med den heliga
enfald, som leder oss till glädjen. —- Aldrig
fanns en själ, på en gång så djärf och så
fredlig och som uppblandade sitt förakt
med mera mildhet.» Hans filosofi var
välvilligt ironisk, öfverseende och medgörlig;
byggd på den mänskliga svagheten, hvilade
den på säker grund. Den var motsatsen
till Rousseaus läror, som utgingo från
öfvertygelsen om människosläktets ursprungliga
fullkomlighet och naturliga godhet.
Abbéjerome Coignard skulle ej ha velat
skrifva under en enda rad i förordningen
om människans rättigheter, just därför att
nämnda förordning uppdrager en så bestämd
gränslinie mellan människan och apan. Den
vise utgår från den förutsättning, att män-
niskan är ett skröpligt djur, långt ifrån
begåfvadt med någon slags fullkomlighet
•—- fasthållande vid denna utgångspunkt
bevarar man sitt sinnes jämvikt, blir ej
obehagligt öfverraskad eller sårad och
nedslagen af det man ser och upplefver och
kan rätt ofta glädjas öfver de små
framsteg, man upptäcker hos det mänskliga
släktet. Om man har klart för sig, att
världen är en öken, så fröjdas man öfver
hvarje blomma, man påträffar, vore den än
aldrig så obetydlig.
Den gode abbéns filosofiska
resonnemang liksom hans uttalanden i religiösa
frågor äro både originela och konsekventa.
Han är en mediterande natur och har sin
egen uppfattning i många stycken. Det
är ej någon uppfattning af det slag, som
öppnar salongernas portar för den lycklige
innehafvaren. Han är hänvisad till
filosofens vindskammare, till vinstugan, till
»rètis-seriet» och sin lärjunges bokhandel vid
rue Saint-Jacques. »Det är att märka,» säger
France på tal om hans religiösa och
filosofiska ståndpunkt, »att han ej allenast
upptog gudsbegreppet sådant det förelades
honom af den katolska religionen, utan att
han dessutom sökte stödja det på
rationela bevisningsgrunder. Han efterhärmade
aldrig den praktiska skickligheten hos de
professionela deister, som till sitt eget
bruk skapa en moralisk, filantropisk och
blygsam gud, med hvilken de njuta t i 11
-fredställelsen af en fullkomlig
öfverensstämmelse. Den nära gemenskap med
honom, de lägga i dagen, skaffar deras skrifter
mycken auktoritet och deras personer stort
och allmänt anseende. Denna världens
högste styresman, saktmodig, allvarlig, fri
från all fanatism och mycket belefvad,
skaffar dem tillträde till assembléer,
salonger och akademier. Abbé Coignard gjorde
sig icke en så indräktig föreställning af
den evige».
La rotisserie de la reine Pedauque
är öfver hufvud taget en motsatsernas
roman. Vid sidan af resonemang — lika
omfattande som spirituela — om religion
och filosofi, om den värld af öfvernaturliga
väsen, sylfer, salamandrar, älfvor, som så
lifligt sysselsatte 1700-talets inbillning,
upptages den af tämligen bastanta äfventyr i förra
århundradets egen stil och anda. Det mest
originela i boken är dess sammansmältande
af det element, som France hämtat från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
