Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anatole France. Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
GEORG NORDENSVAN.
berättelsen består, vänder sig slutligen till
olika typer ibland judarna. Bland andra
påminner romaren om undergöraren Jesus
från Nazaret, som blef korsfäst »jag
kommer ej ihåg för hvilket brott».
Men Pilatus minns ingen med detta
namn. Den episod, då han dömt Jesus
till döden, har ej spelat någon roll i hans
lefnad.,.
France är iakttagare, drömmare, filosof
och ironiker. Han har alltid ett öfverflöd
på idéer att dela med sig af. Lessing
har sagt, att en målare ej kan inlägga i
ett porträtt mera intelligens än han själf
äger. Den sanningen gäller lika väl om
en författare -— han kan ej gifva sina
diktade personer ett mera rikt andligt
innehåll än det han själf besitter. Hur ofta få
vi ej i böcker och skådespel nöja oss med
författarens försäkran om att den person,
han framställer, är snillrik, utan att denna
person likväl förmår gifva oss bevis på sitt
snille? France står alltid i jämhöjd med
sina figurer, då han ej står öfver dem.
Vi tro fullt och fast, att Choulette — en
person, som säkert har många drag
gemensamma med Paul Verlaine —■ är ej
blott det original utan ock den skald, han
säges vara. Sylvestre Bonnard lefver
alltigenom sitt eget lif, abbé Coignard likaså,
han är ingen aktör, som endast kan de
ord, som stå skrifna i hans roll, han ej blott
bär 1700-talets klädedräkt utan är en
lefvande typ för den värld, där han lefver.
Man har kallat France pessemist, och
det kan man ha grundade orsaker till,
så vida man ej föredrar att kalla honom
optimist på grund af hans tro på lifvet,
det rika, alltid sig förnyande lifvet, och af
hans aldrig surmulna blick på människorna
med alla deras svagheter och
ofullkomligheter. Det är nog sant, att han ej
finner mänskligheten helt och hållet
motsvara — för att använda ett kändt uttryck
ur Peer Gynt — »hvad Gud har menat
med den». Jordinvånarnes intelligens har,
liksom allt annat, sin begränsning, det bästa
man kan göra är att vara öfverseende —
mot det som ej är lågt och lumpet — och
odla sin tankes frihet, sin känslas finhet
och sitt hjärtas ödmjukhet. Vi böra ej
förhäfva oss, vårt lif är en dröm, som varar
en timma, lifvet fortlefver sedan lika fullt,
fast vi äro borta. Vi ha ej anledning att
vara vissa om någonting, framför allt ej
om några trossatser, ty med tron följer
allt för ofta ofördragsamhet — däremot
»när man tviflar på allt, är man
åtminstone ej nödgad att förneka någonting».
Människan ■— yttrar Aelius Lamia i
den nyssnämda novellen om Pilatus — har
att lefva så, att hon vinner sin egen och
sina vänners aktning. Af eftervärlden har
hon föga att hoppas eller att frukta.
Eftervärlden har helt annat att göra än att taga
notis om oss. Människorna känna
hvarandra föga, medan de lefva, hur kunna vi
då begära, att de skola känna oss, då vi äro
dödar Och hvad särskildt skriftställaren
vidkommer, så är han mycket dum, ifall han
arbetar med tanke på kommande släktens
dom. Liksom våra egna åsikter och
omdömen skifta vid olika åldrar och under
olika lifsintryck och erfarenheter, så äro
ock olika tiders tycke och dom växlande,
nyckfulla, omöjliga att på förhand ana.
»Eftervärlden bevarar mycket litet af det,
vi lämna i hennes händer, och hon
föredrager ofta ett arbete, som hon händelsevis
kommit öfver, framför de verk, man
särskildt bestämt för henne». Det enda, vi
ha att göra — då vi skrifva liksom då
vi lefva — är att göra så godt vi kunna.
Den största sannolikhet för att åstadkomma
ett mästerstycke förefinnes, då författaren
ej har höga tankar om sitt verk, då han är
»utan litterär fåfänga och skrifver för
sånggudinnorna och för sig själf».
Anatole France hör med all säkerhet
till de författare, som, då de skrifvit, i
främsta rummet tänkt på sitt eget nöje.
Han har skrifvit ned hvad hans på en
gång fria och skolade fantasi tvungit honom
att skrifva. Han är intresserad för allt,
också för salongslif och folkvimmel, men
högst skattar han ensamheten och fantasiens
ostörda lek, då han får sitta under ett
vackert träd och prata med sin skugga.
»Ett vackert träd och lugna tankar, finns
det något bättre i världen?»
Georg Nordensvan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
