Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anatole France. Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANATOLE FRANCE.
95
sina studier af j 700-tals-lif och
1700-tals-människor, och det, hans egen personliga
fantasi inlagt i skildringen af personerna
och af tiden. Berättelsens lössläpta, skrattande
fantasi, dess öfverlägsna humor, dess
originela filosofi och först och sist dess
analys af abbé Coignard skulle anvisa den en
plats ensam för sig bland moderna böcker,
om den ej hade en kamrat i Les opinions
de M. Jeröme Coignard, som ej är någon
roman utan en följd diskussioner i
dialogform om samhällsförhållanden och
samhällstyper. Liksom La rotisserie blifvit
ställd vid sidan af Voltarie, har Les
opinions blifvit jämförd med Montaigne.
Oaktadt författaren ej ett ögonblick
faller ur 17oo-tals-tonen, är det här mindre
om förra seklet än om vår egen tid, han
talar. Man behöfver ej anstränga sin
intelligens för att förstå, hvad han menar
med »mississippiskandalen år 1722» eller
för att känna igen den engelska politiska
flyktingen och attentatsmannen mr
Roch-strong. Också i dessa samtal för abbéns
logik ibland till ganska förvånande
slutledningar. »Edra grundsatser», finner sig en
af hans åhörare en gång föranlåten att yttra,
Ȋro en upprorsmakares. Ni och edra likar
förtjänade att alls inte ha någon öfverhet».
I andra af Frances arbeten kan hans
ironi slå an en helt annan ton. I Zf lys
rouge är den dämpad, sorgsen, bitter.
Författaren har gifvit en variant efter eget
hufvud af en modernt parisisk kärleksroman,
med en mondän hjältinna af samma art,
som man påträffar hos Maupassant, Bourget,
Gyp, Prévost, med den äkta
mannen-politikern, älskaren n:r ett och älskaren n:r två.
Skildringen har en helt egenartad färg.
Grundkänslan här är först och sist
medvetandet om hvarje människas ensamhet,
det Jacobsenska »en själ är alltid ensam»,
och hvad boken skildrar är kärlekens
själf-förödande kraft, människans oförmåga att
hålla lyckan fast, hennes instinktlika.
dumma begär att förstöra och att lida. Hvad
människan är för en oresonlig företeelse!
står där mellan raderna. Hvad hon gör
lifvet ynkligt och sorgligt för sig!
Kärlekens oresonlighet och dess makt
att föröda utgöra ock innehållet i Thais,
denna praktfulla skildring från tiden för
den kristna trons seger öfver hedendomen
— den tid, till hvilken France visat sig
dragen redan i Les noces Corinthiennes. I
Le lys rouge förödde mannen, som älskade,
sin lycka genom sin misstänksamhet —
»man är aldrig lycklig, om man ej är till
en viss grad okunnig». Här är mannen,
som älskar, munk och asket, han är
eremiten Pafnusius, han är förnekaren af lifvets
harmoni och enkla höghet, han tillhör de
människor, som draga kåpan öfver ögonen
för att ej se lifvets skönhet. Pafnusius
begifver sig från öknens ensamhet in till det
glada Alexandria och för bort därifrån den
sköna Thais, skådespelerskan och
kurtisanen, som låter omvända sig af den helige
mannen. Men han kan efter denna sin
seger, som ger honom ett stort rykte bland
de kristna i hela landet, ej glömma henne,
hans lif är brutet, sedan han sett Thais.
Han blir ansedd som en helig man,
medan hans strider med sin mänskliga natur
och med sitt högmod undergräfva hans
tillvaro, till dess han slutligen inför den
döende Thäis öppet hädar och hånar sin
Gud och sin tro. Med en oupphörligt
stegrad, våldsam, rasande kraft äro hans
strider tecknade. Och — jag tror att någon
förut påpekat det — det ligger en äkta
Francesk ironi i detta, att den begåfvade
Pafnusius lider så fruktansvärdt och så
ödeläggande för en antagligen helt
obetydlig kvinnas skull. Kärleken resonnerar ej.
Och hvilken kvinna det än varit, som stört
den helige mannens sinnesfrid, så skulle
hans olycka i alla händelser blifvit lika
stor.
På ett ytterst typiskt sätt yttrar sig Frances
ironi i novellen Le procurateur de Judèe.
Där göra vi bekantskap med Pontius Pilatus,
då han på gamla dagar dragit sig ifrån
statsangelägenheterna och lefver som
privatman på sitt gods på Sicilien. Den
fin-bildade gamle ämbetsmannen tillhör de
människor, som haft otur i lifvet, han har
alitid försökt göra sitt bästa, men
ingenting har lyckats för honom. Hans
proku-ratorsskap öfver judarna hade varit en
mångårig tortyr. Han hade aldrig haft
annat än obehag och förargelse af detta
obildade, motsträfviga, fanatiska folk, som
han fortfarande ej kan tänka på utan harm.
Hans ålderdoms sorg är medvetandet om
att eftervärlden skall anse honom som en
stackare, en man som ej varit vuxen den
plats han intagit i samhället.
Det samtal mellan Pilatus och den
romerske adelsmannen Aelius Lamia, hvaraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
