Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Det befästa huset. En berättelse från fälttåget i Ukraina. Af Verner von Heidenstam. Med en teckning af Gustaf Ankarcrona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
VERNER VON HEIDENSTAM.
i tysthet Gud om barmhärtighet. I lä
utefter stadsmuren stodo knektarna radvis
döda, många med röda kosackrockar
knäppta om de sönderslitna svenska
uniformerna och med fårskinn om de nakna
fötterna. Skogsdufvor och sparfvar, hvilka
voro så stelfrusna, att de kunde fångas
med händerna, hade slagit ned på de
upprätta likens hattar och axlar och
flaxade med vingarna, när
fältpredikanterna gingo förbi för att gifva en döende
nattvarden i brännvin.
Uppe vid torget låg mellan afbrända
tomter ett större hus, ur hvilket hördes
högljudda röster. En soldat aflämnade
en risknippa till en fänrik, som stod i
dörren, och när soldaten gick tillbaka
utför gatan, ryckte han på axlarna och
sade till hvem som ville höra honom:
— Det är bara herrarna på kansliet
som träta!
Fänriken vid dörren hade nyligen
ankommit med Lewenhaupts trupper.
Han bar in risknijDpan i rummet och
kastade den på spisen. Rösterna därinne
tystnade genast, men så snart han stängt
dörren efter sig, begynte de med förnyad
hetta.
Det var själfve excellensen Piper som
stod midt på golfvet med upphettade
kinder och darrande näsborrar.
— Jag säger, att alltihop är
galenskap, for han ut, galenskap, galenskap!
Fältmarskalken Rehnskiöld, som
vacker och ståtlig stannat vid spisen, bara
hvisslade och gnolade. Om han icke
hade hvisslat och gnolat, skulle trätan
nu ha varit slut, ty alla voro de för en
gång fullkomligt eniga, men detta att
han hvisslade och gnolade i stället för att
tiga eller åtminstone tala, det blef i
längden icke att uthärda. Lewenhaupt vid
fönstret snusade och knackade med
snustobaksbössan. Hans pepparbruna ögon
sköto ur hufvudet, och det såg ut som hade
den löjliga peruken blifvit allt större och
större. Om icke Rehnskiöld hade
fortsatt att hvissla och gnola, skulle han ha
behärskat sig i dag liksom i går och alla
andra gånger, men nu steg vreden
honom i pannan, och han slog igen
snus-tobaksbössan för sista gången och
mumlade mellan tänderna:
— Jag begär inte, att hans majestät
skall begripa statskonst. Men kan han
föra trupper? Visar han verkliga
insikter vid en enda rencontre eller attaque?
Öfvade och profvade gamla krigare, som
aldrig kunna ersättas, offrar han
dagligen för en fåfäng bravoure. Skola våra
män storma en mur, anses det för
öfverflödigt att de binda sig skyddande
risknippor eller skärmar, och därför bli de
också ömkeligen massakrerade. Öppet
sagdt, mina gunstiga herrar, en studiosus
upsaliensis kan jag förlåta månget
pojkaktigt streck, men jag fordrar annat af
en fältherre in castris. Det leder
sannerligen ingen till båtnad att sköta en
affäire under en sådan herres
commen-dering.
— Också, svarade Piper,
incommo-derar hans majestät för närvarande icke
herr generalen med några tyngre befäl.
Han höjde armarne i vädret med en
vrede, som förlorade all sans och mätta,
oaktadt han var alldeles enig med
Lewenhaupt. Medan han ännu talade, vände
han sig om och gick häftigt sin väg till
de inre rummen. Dörren föll igen med
en sådan skräll, att Rehnskiöld fann sig
än mer uppfordrad att hvissla och gnola.
Om han endast hade velat säga något!
Men nej, det gjorde han icke.
Gyllen-krook, som satt vid bordet och
granskade uttågssedlar, var glödhet i
ansiktet, och en liten torr herre vid hans sida
hviskade honom ettrigt i örat:
— Ett par diamantörhängen åt
Pipers grefvinna skulle kanske ännu kunna
hjälpa Lewenhaupt till nya anställningar.
Om Rehnskiöld nu hade slutat att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
