Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Det befästa huset. En berättelse från fälttåget i Ukraina. Af Verner von Heidenstam. Med en teckning af Gustaf Ankarcrona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET BEFÄSTA HUSET.
I23
livissla och gnola, skulle Lewenhaupt
ännu kunnat bemästra sig och taga upp
den pappersrulle, som han bar under
rocken, och sätta sig vid bordsgafveln,
men i stället blef den vördnadsbjudande
och eljes fåordige mannen allt ondare
och ondare. Han vände sig tvehågse
och gick mot utgångsdörren, men där
stannade han med ens, rätade upp sig
och smällde hop klackarna som hade han
varit en ringa gemen. Nu tystnade
Rehn-skiöld. Dörren gick upp. En isande
vindpust jagade in i kammaren och
fänriken anmälde med så hög och uttänjd
röst som en skiltvakt, hvilken kallar
sina kamrater i gevär:
— Ha—a—ans majestät!
Konungen var icke längre det
bländade och undrande halfvuxna barnet från
fordom. Endast den gosselika gestalten
med de smala axlarna var den samma.
Rocken var sotig och smutsig. Vecket
kring den uppåtstigande öfverläppen hade
blifvit djupare och en smula grinande.
På näsan och ena kinden hade han
frostskador, och ögonlocken voro rödkantade
och svällda af långvarig förkylning, men
rundt den i förtid kalnade hjässan stod det
uppkammade håret som en uddig krona.
Han höll skinnmössan i båda
händerna och sökte dölja sin förlägenhet
och blyghet bakom en stel och kylig
kruserlighet samt bugade sig småleende
för hvar och en af de närvarande.
De bugade sig gång på gång ännu
djupare och när han hade hunnit fram
midt på golfvet, stannade han och
bugade besväradt ännu ett par gånger åt
sidorna, fast litet hastigare och
synbarligen helt och hållet upptagen af det han
ämnade säga. Därefter blef han en läng
stund stående alldeles tyst.
Sedan gick han fram till Rehnskiöld
och grep honom med en kort bugning
i en af rockknapparna:
— Jag vill bedja, sade han, att ex-
cellensen skaffar mig ett par tre man af
de gemena till betäckning på en liten
excursion. Jag har redan två drabanter
med mig.
— Men, ers majestät! Trakten är
öfversvämmad af kosacker. Redan att
från ers majestäts kvarter rida hit in till
staden med så liten betäckning var ett
vågstycke.
— Ah! Lappri! Lappri!
Excellensen skall göra som jag har sagt. Någon
af de närvarande generalerna, som är
ledig, kan också sitta upp och taga med
en man af sina.
Lewenhaupt bugade.
Konungen betraktade honom en smula
villrådigt utan att svara och blef
kvarstående på golfvet, sedan Rehnskiöld
skyndat ut. Ingen af de andra i ringen
ansåg det tillbörligt att bryta tystnaden
eller röra sig.
Först efter en ganska lång stund
bugade konungen sig åter för hvar och en
särskildt samt gick ut i det fria.
— Nä? sporde Lewenhaupt och
klappade fänriken på skuldran med sin
återvunna naturliga godmodighet. Fänriken
skall följa med! Det är första gången
fänriken stått öga mot öga med hans
majestät.
— Jag hade icke väntat mig honom
sådan.
— Han är alltid sådan. Han är för
konungslig att befalla.
De följde efter konungen, som
klättrade öfver vagnar och stupade djur.
Hans rörelser voro viga men aldrig snabba
utan måttfulla och ganska långsamma,
så att han aldrig ett ögonblick förlorade
sin värdighet. När han slutligen banat
sig fram genom trängseln i stadsporten,
steg han i sadeln med sina följeslagare,
som nu voro sju man.
Hästarna snafvade på isgatan, och
några störtade, men Lewenhaupts
invändningar lockade endast konungen att än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
