Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Det befästa huset. En berättelse från fälttåget i Ukraina. Af Verner von Heidenstam. Med en teckning af Gustaf Ankarcrona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
VERNER VON HEIDENSTAM.
hjärtlösare bruka sporren.
Taffeltäcka-ren Hultman hade hela natten läst högt
för honom eller berättat sagor och
slutligen narrat honom att skratta vid den
spådomen, att hade han icke af Gud
uppsatts till en konung, skulle han hela
sitt lif ha blifvit en människoskygg
kam-martrampare, hvilken uttänkt mycket
underligare verser än salig Messenius i
Disa på Bollhuset, men framför allt de
väldigaste kämpakväden. Han försökte
tänka på Rolf Götriksson, som alltid själf
red främst framför sina män, men det ville
i dag icke lyckas honom att innestänga
tankarna i sagans lekstuga. Den oro, som
den sista tiden slagit sina klor i hans sinne,
ville icke släppa det kungliga rofvet. Han
hade nyss pä kansliet sett de upphettade
ansiktena. Allt från barndomsårens
upptåg fången i sin egen forntidsaktiga
inbillningsvärld, satt han döf för de
skärande nödropen kring vägen, och han
blef misstrogen mot hvar och en, som
visade en känsligare hörsel. I dag
liksom eljes märkte han knappast, att man
bjudit honom den mest uthvilade hästen
och den färskaste brödkakan, att man
på morgonen lagt en pung med fem
hundra dukater i hans ficka, och att
ryttarna vid första tumult skulle slå ring
om honom och offra sig för de dödar,
han utmanat. Däremot märkte han, att
soldaterna hade hälsat honom med hemsk
tystnad, och olyckorna hade gjort
honom misstrogen till och med mot sina
närmaste. Den försiktigaste motsägelse,
det mest förklädda ogillande lade han
märke till utan att förråda sig, och hvart
ord låg kvar och gnagde på hans själ.
Hvar timme tyckte han sig förlora en
officer, på hvilken han fordom litat, och
hans hjärta blef allt kallare. Hans kränkta
ärelystnad vred sig och blödde under
misslyckandets tyngd och han andades
lättare, ju längre han lämnade
hufvud-kvarteret bakom sig.
Med ens stannade Lewenhaupt och
tvärvände i tanke att kunna inverka på
konungen.
—- Min hederlige Ajax! sade han
och klappade den rykande hästen. Väl
är du en gammal krubbitare, men jag
har inte råd att spränga dig för ingen
nyttas skull och själf börjar jag bli till
åren som du. Men i Jesu namn, karlar!
Följ konungen, den som kan!
Då han såg fänrikens ängsliga
sidoblick mot konungen, yttrade han med
sänkt stämma:
— Var trygg, gosse! Hans majestät
brusar aldrig ut som vi andra. Han är
för konungslig att banna eller träta.
Konungen låtsade ingenting märka.
Allt vildare och vildare fortsatte han
öfver is och snö den tysta kappridten utan
mål och mening. Han hade nu endast
fyra följeslagare.
Efter ännu en stund störtade den ena
hästen med brutet framben, och ryttaren
sköt honom af barmhärtighet en kula
genom örat för att sedan själf, ensam
och till fots, i kölden möta ovissa öden.
Till sist var fänriken den ende, som
mäktade följa konungen, och de hade
nu kommit in bland buskar och ungskog,
där de endast kunde färdas i skridt. På
kullen öfver dem låg ett grått och sotigt
hus med trånga gallergluggar och med
gården omgifven af en mur.
I det samma föll ett skott.
— Hur gick det? sporde konungen
och såg sig om.
— Saten pep illa, när den gick förbi
örat, men den bet endast i hatthörnet,
svarade fänriken utan ringaste
erfarenhet om hur han borde förhålla sig
inför konungen. Han hade en svag
småländsk brytning och skrattade förnöjdt
med hela det ljusletta ansiktet.
Förtrollad af lyckan att få vara pä tu man
hand med den, som syntes honom för
mer än alla andra lefvande, fortsatte han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
