Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om inbillningens logik. Ur bref från en tecknare till en språklärare. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM INBILLNINGENS LOGIK.
UR BREF FRÅN EN TECKNARE TILL EN SrRÅKLÄRARE.
Af VERNER von HEIDENSTAM.
MOT ingen världsförklaring
uppreser sig inbillningen så
okuf-ligt som mot den monistiska,
ehuru vi sällan våga bekänna det. Icke
heller förmår tanken att därvidlag
öfvertyga oss. En kraft kan aldrig
åstadkomma annat än ett och detsamma. Det
yttersta, hvartill en reduktion kan hinna,
är en dualism. Om en vattendroppe
kunde tänkas som en enhet (ett ämne
och en kraft), skulle den beständigt och
utan någon som helst förändring förbli
samma vattendroppe. Om ett frö kunde
tänkas som en enhet, skulle därur aldrig
utvecklas en planta. Därtill fordras
växelverkan. Ett »urämne» rustadt med
utvecklingsförmåga är ingenting annat
än ett sammansatt ämne, en växelverkan
af olika krafter. Hvarje minsta rörelse
förutsätter en växelverkan, men en
växelverkan kräfver allra minst två
motsättningar, och det absolut enhetliga kan
icke förbli annat än oföränderligt dödt
från evighet till evighet. Om du finner
talet 713, kan du icke förklara det ur
det ensamma talet 1. Äfven om alla
former kunna återföras till samma kärna,
är därmed icke betvifladt, att ej denna
inom sig i oändlighet rymmer kärna
Ord och bild, J:/e årg.
innanför kärna. I stället att framställa
det existerande som en cirkel kring en
och samma medelpunkt, måste det
snarare fattas som en punkt, i hvilken
radierna mötas frän ett oändligt tal af
cirklar, som summan af en evig växelverkan
mellan gruppvis sammanflockade, i
oändlighet delbara delar. Det enhetliga
inskränker sig slutligen alltså blott och bart
till begreppet »det hela», universum; men
det, som är oändligt till tid och rum, det
obegränsade, bildar icke någon enhet och
följaktligen är icke heller universum någon
enhet. Icke heller kan enhetlighet sökas
i en bestämd riktning hos viljeyttringarne,
ty förefunnes blott en vilja, kunde hon
aldrig divergera ens i minsta enskildhet.
Vi måste snarare tänka oss ett kaos
viljeyttringar, hvilka brottas och af hvilka
några, gruppvis samlade, vinna
öfvermakten. Mångfalden kan aldrig
förklaras ur enheten utan blott och bart ur
en evigt existerande mångfald, och därför
fortfara inbillning och tanke att liksom
tillförene röra sig med mångfalden.
Jag talade i mitt förra bref om
inbillningens och tankens uppresning mot
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
