Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om inbillningens logik. Ur bref från en tecknare till en språklärare. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
VERNER VON HEIDENSTAM.
enhetsläran, men äfven på helt andra fält
än det kosmogeniska skönjer man
inbillningens svårigheter att röra sig med
enheten. En Odin förblef lika vål som
en Ptah en mer eller mindre impopulär
abstraktion, och undergudarne, som stodo
människan närmast och deltogo i hennes
egna passioner och strider, voro henne
alltid kärast. Att Zevs vardt
betydelsefullare får tillskrifvas hans nästan
mänskliga väsen samt hans jämförelsevis sena
uppstigande till härskarsätet såsom de
öfriga gudarnes valkonung, och böjelsen
för en enhetslära röjde sig först hos
hellenerna samtidigt med den inbrytande
afmattningen. Judendomen var ingen
filosofiskt genomarbetad kulturreligion, och
ett ogrumladt enguddyrkande har väl
eljes näppeligen påträffats annat än hos
primitiva folk i öknen, där den ena dagen
oföränderligt är den andra lik, där sand
och himmel utgöra världen. Mulnade
himmelen, reste sig hemska skogar med
bullrande floder och omhvärfdes
människan af tusen olika behof, tusen olika
sträfvanden, tusen frestelser, förbrytelser
och nöjen, då knäföll hon icke heller för
en enda gud utan för många. Alla de
gamla kulturfolken voro
mångguddyr-kare, och Rom blef slutligen ett gästhus
för alla den kända världens gudar.
Kristendomens, buddismens och
mohamedanis-mens och vår tids reduktion af det hela
måste jämställas med den sociala och
politiska omhvälfning, som förr eller
senare träffar en öfvermogen kultur och
därvid söker att återföra allt till
primitivare former, till en ny början. Skola
vi därför, vid en tillbakablick påverkade
af det närvarande och tillfälliga, gifva
en högre auktoritet åt nyodlingsarbetet
än åt själfva blomstringen? Så snart
kristendomen steg upp från folket och
blef en kulturreligion, kräfde inbillningen
det praktiskt oundgängliga sönderdelande
af gudsbegreppet, vid hvilket teologien
med goda skäl än i dag fasthåller. Ju
rikare inbillningen kan binda det
ofattbara i symbolernas marmor, dess
modigare kan hon stiga det nära. Inbillning
utan symboler är som en bank utan
gångbart mynt.
Därför att jag talar om inbillningen,
skall du möjligen kalla åskådningssättet
estetiskt. Jag förstår ej till fylles detta
utländska adjektiv, ty det har aldrig
lyckats mig att gifva det någon
allvarligare innebörd. Jag föreställer mig, att
jag ser tillvaron med ungefär samma
ögon som — låt oss säga Wallenstein.
Frånse blott hvad tid och öden
olikfärgat! Ärelystnad, inbundenhet, en till
smärta uppflammande inbillning, tro på
aningar och spådomar — allt detta
återfinner jag förenadt hos mig själf. Ingen
tillfredsställelse kan vara fullkomligare än
den att som han få tömma sin inbillning
och förmåga i genomgripande handlingar,
ingen plåga i längden mer nedböjande
än den att se hvarje sådan önskan
omöj-liggjord. Då springer inbillningens
säkerhetsventil, och af den utströmmande
eldfloden gjutas diktens och konstens
stelnade bilder. Sysslandet härmed kan
gifva färdighet, liksom man kan lära sig
att föra en trupp valloner, men hvarken
det ena yrket eller det andra kan ändra
inbillningens grundväsen.
Emellertid är det just om förhållandet
mellan inbillningen och dessa stelnade
bilder och symboler som jag vill orda.
Det synes mig att det mesta, som
skrifves i detta ämne, uttalas från åskådarens
och granskarens ståndpunkt och blott
föga från själfva den bildanande
inbillningsmänniskans.
Du har skickat mig ett stålstick efter
den stora målningen »Dödsriket», hvilken
där borta i staden vid Seinen i så hög
grad väckt din beundran. Halfva taflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
