Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Litteratur. Edouard Rod. Af M. Prozor. Öfversättning från förf:s manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m. prozor.
art: för honom var känsligheten, rörelsen
den enda källan till verklig storsinthet —
i konsten lika väl som i lifvet. Och
därför ville han krossa den farliga formalismen,
rifva ner den kyliga afgudabilden för att
återskänka ungdomen det oberoende och
den omedelbarhet, som denna kult hade
beröfvat dem. Ungdomen förstod denna
afsikt, de mer mogna sågo i densamma en
lofvärd sträfvan, isynnerhet som den icke
rymde något slags tillgjordhet, och denne
unge mans penna bar för mycket respekt
för sig själf för att icke ingifva äfven andra
respekt.
Jag har uppehållit mig vid denna skrift,
ty det var den som först i utlandet gjorde
Rods namn kändt som kritiker. Och dock
hade denne förf. redan förut skrifvit några
romaner, som bättre än många andra
romaner, som vid denna tid togo
allmänhetens uppmärksamhet i anspråk, förtjänat
att blifva föremål för samtidens tankearbete
och inbillningskraft. Men Rod sökte icke
den stora massan. Han väntade, att hon
skulle komma och söka honom; och hon
kom. Han sällade sig icke heller till
någon af de litterära klickarne, som därför
satte sig på tvären mot den oafhängige,
han hade visserligen närmat sig mer än
en af dem, men aldrig nog för att de
skulle bära honom på skölden. Han gjorde
än mer: då han kände sig hafva behof af
fred och lugn för att kunna arbeta så som
han föresatt sig, slet han sig ifrån
paris-lifvets förlustelser och antog den professur
i utländsk litteraturhistoria, som Marc
Monnier länge innehaft, och som nu efter den
berömde lärdes bortgång erbjöds honom
af universitetet i Genève.
Édouard Rod var, när detta inträffade,
endast tjugufem år och hade just skrifvit
La course a la mort. Denna bok skall
nu gifva mig anledning att börja min
framställning af författarens idévärld, då
utrymmet ej tillåter mig att tala om de tidigare
romanerna, bland hvilka jag i synnerhet
anbefaller Cdte à cdte, hvarest redan på ett
gripande sätt aftecknar sig den tafla af
brist på inre jämvikt och af lidande, som
romanförfattaren-moralistens senare skrifter
för oss upprulla.
Moralist? Låt oss först komma på det
klara med, om det är på sin plats att
benämna Rod så, något som man i
allmänhet tycks hafva kommit öfverens om såsom
lämpligt och passande. En tänkare, som
först framställer människosjälen nästan
vanmäktig gentemot en sann och stor passions
anfall och sedan går ännu längre och
kallar alla de segrar, som vi då och då
kunna vinna öfver passionerna, för lika
många olyckor, som förtära vår lifskraft
— är väl en sådan tänkare en moralist?
Nej visserligen icke, om man med det
namnet afser en man nog förblindad och
in-bilsk att vilja gifva en för alla lika
gällande moralisk regel eller ett
universalrecept, som kan göra alla goda och
lyckliga. Men visserligen ja, om vi gifva det
namnet åt dem, som lyssnande till sin egen
själ vilja försöka vända våra blickar från
det yttre lifvets företeelser till dem, som
lefva på djupet af vår tillvaro, hvilka äro
i ojämförligt högre grad förtjänta af vår
uppmärksamhet, och i jämförelse med hvilka,
sedan våra ögon blifvit öppnade, de andra
ej kunna annat än synas oss likgiltiga.
Detta skådespel är ofta smärtsamt, det kan
ej nekas. Men innan man känt denna
smärta, vet man ej hvad som menas med
att känna, innan man upplefvat detta, vet
man ej hvad det är att lefva.
»La course à la mort» är likasom »La
confession d’un enfant du siècle» mindre
en individs än en hel generations inre
historia, en generation som framställes, eller,
om man så vill, symboliseras, i en person,
som för oss berättar om sitt obotliga onda,
som blott har föga gemensamt med det
onda, om hvilket Musset talade. Detta onda
framkommer i själfva verket ur ett
öfver-drifvet analyserings-behof, hvars
förverkligande, så som Rod beskrifver det, består
i att plocka i sär de yttre företeelserna, till
dess de blifva af intet värde, och i att
upptäcka de dolda krafter af omotståndlig
art, som söndermala vår individualitet. Om
denna farliga analytiska förmåga riktas på
sig själf, visar hon för den samtida unge
mannen, som Édouard Rod skildrar honom,
oförverkligade och oförverkligbara behof,
som stå i strid mot hans yttre krafter.
Dessa behof plåga hans varelse, tills de
göra den luft, i hvilken han lefver,
omöjlig att inandas. Är det nu öfverraskande,
om vår hjälte, när han befinner sig i detta
tillstånd — sorn jag för min del tror vara
riktigt skildradt, ehuru somliga funnit
skildringen öfverdrifven —- öfverlämnar sig
åt en fullt naturlig mänsklig egoism, så att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
