Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Litteratur. Edouard Rod. Af M. Prozor. Öfversättning från förf:s manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
édouard rod. i83
människan, så få de gå tillbaka till de
mytiska tider, då mänskligheten lefde med
obrutna krafter, i oinskränkt själfständighet,
då den enskilda människan ej ville afstå
från något af sin tillvaro utan var sådan
som sagorna, Iliaden och Odysséen
framställa henne. Dessa skaldenaturer uppsöka
då ej några grundläggare af stater, sådana
som Aeneas, odödliggjord af Virgilius för
att behaga cesarerna, utan sådana gestalter
som den mot gudarne upproriske Ajax,
besjungen af den gamle Homeros, eller den
af Aiskylos’ hänsynslösa snille prisade
Prometeus.
Det är desse hjältars oundergifna och
kvalda själar som återfinnas hos mer än en
människa i samtiden, och denna människa
är då invigd åt samma tragiska öde som
de, men skall ock som de upplysas af
och växa under lidandet. Nu framställer
ni i er tur denna själ, men utan all
poetisk apparat, såsom helt enkelt stridande
mot det småborgerliga samhällets
hvardag-ligheter och nedtyngd af den dunkla miljö,
i hvilken era samvetsdramer utspelas. Vi
skänka, lika väl som ni, vår djupaste
medömkan åt detta lidande. Men mot er vilja
växer det ock inom oss en upprorskänsla,
som era ord ingalunda vilja framkalla,
tvärtom. Men hvad betyda en varmhjärtad
skriftställares ord i jämförelse med de
intryck, som mot hans vilja hans verk måste
taga af hans själ? Är det väl psykologen
eller moralisten i er, som förskaffar era
verk en intresserad skara läsarinnor? Jag
tror det icke. Det finns för mycket moral
i er psykologi och för mycket psykologi i
er moral, hvilken för öfrigt, efter hvad vi
sett, är mera induvidualistisk än kvinnorna
i allmänhet önska: de fordra som Morgex
något absolut af sina samvetens rättesnören,
likgiltigt hvad detta absoluta må vara, och
de nöja sig icke med er farlige mr Leens
skeptiska relativiteter. Nej, hvad som
förskaffar er era läsarinnor det är den lyriker,
som de spåra hos er, som de känna
under moralens och psykologiens bark, den
oförbrännelige lyrikern, som moralisten och
psykologen ej lyckas utmatta och som mer
än en gång afväpnar dem. Och det är
icke kvinnan, han visar dem, som de älska
att se henne; hon förekommer hos honom
endast i bleka bilder af ett resigneradt
offer eller en hjälplös martyr. Han
berömmer sig icke som andra af att känna
henne i grund. Nej det är däremot af
mannen han gifver sina läsarinnor en bild;
de bästa af dem hafva skapat sig ett ideal
af den ädle och starke mannen, som kan
slås till marken af endast en makt,
kärleken. Och detta är en stor triumf för er,
att ni vunnit dem på detta sätt, ty de
flesta kvinnor öppna en roman, som de
taga en spegel, för att betrakta sig själfva.
Därigenom att ni lockat dem till att finna
behag i något annat, har ni skapat er en
särställning bland de romanförfattare, som
läsas af kvinnor, och denna ställning
gifver er en plats öfver åtskilliga andra.
Jag hoppas, att herr Rod förlåter mig,
att jag slutligen sammanblandat honom själf
och hans diktade berättare, att jag sökt
upp honom själf bakom hans figurer, och
att jag sökt lära kinna honom, icke genom
deduktioner och analyser af hans teorier,
utan intuitionsvis efter det intryck hans
böcker gjort på mig. Denna djärfhet torde
dock kunna påräkna en ursäkt i hans
ögon: jag tillämpar blott hans egen
metod på honom själf, hans egen, af honom
själf lofprisade intuitiva metod, som sätter
det omedelbara intrycket öfver alla studier.
Det är denna metod som han har velat
sätta i stället för naturalismens
tillvägagående, ty sedan han vid sitt första
framträdande offrat däråt, har han
sedan, allt från tiden för »La course à la
mort» och »Le sens de la vie» förklarat
sig vara dess afgjorde, oförsonlige
motståndare. Ty de intryck, han sökte i
lifvet, voro ej det yttre lifvets tillfälliga
uppenbarelseformer utan det intryck, som det
gifver att kunna genomskåda en själs
innersta, mystiska djup och känslans
hemlighetsfulla väsen. Men vi kunna ej förstå
en annan själ på detta sätt annat än genom
det som finnes gemensamt mellan den och
oss. Detta är intuitionsprincipen. Den
kan ej göra sig gällande, om vi splittra
vår iakttagelse på yttre och tillfälliga fakta;
den som vill förstå och förklara för
mycket, slappar sin förmåga att känna och
väcka medkänsla.
Édouard Rods nya sinnesriktning skulle
således aflägsna honom från
yrkespsykologerna lika väl som från naturalisterna.
Detta har understundom inträffat i så hög
grad, att hans berättelser förlorat i intresse
därpå. I »Les trois cæurs» till exempel
försummar han miljön så mycket, att vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
