Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Litteratur. Edouard Rod. Af M. Prozor. Öfversättning från förf:s manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i92 m. prozor.
ej kunna se hufvudpersonen nog klart för
att ratt få en känsloförnimmelse af honom.
Det finnes ännu en annan fara. Man har
svårt att identifiera sig med mer än en
enda af hans skapelser. Denna står då i
så klart ljus, att de andra få så svaga
konturer, att de tyckas sakna lif och
tyckas konstlade och konventionela, vanliga
roman- eller teaterfigurer. Hvad jag
tycker om i »Le silence» är, att där härskar
en halfdager, som räddar från detta fel. I
denna halfdager, där hjälten, som man
anar snarare än man känner honom, ej
framträder i för skarp relief, äro bifigurerna
tecknade med diskret och säker hand. Det
finnes en mellanhand mellan dem och oss,
denna mottager och fortplantar intrycken
och gifver härigenom åt arbetet dess
personligt intuitiva karakter, på samma gång
som den djupa oro, som bemäktigar sig
den, som känner lifsföreteelserna snarare
än han observerar dem, härigenom så
mycket lättare meddelar sig åt oss. Ja, i
denna bok har Édouard Rod funnit sin
rätta form, har hans ande fått ett adeqvat
uttryck. Han utvecklar här en personlig
och fängslande konst. Kanske beror detta
därpå, att när han skref den boken, luften
var mättad med gynnsamma inflytelser. Man
kan af de från Maurice Mæterlincks senare
dramer hämtade citaten se, hvilka de
inflytelser voro, som då gjorde sig gällande
på den geneviske romanförfattarens
mottagliga sinne, sedan han blifvit återbördad
åt Paris och lämnat sin professur. A andra
sidan hade måhända en stark jäsning i
den omgifvande atmosferen återställt det
gamla individualistiska och oppositionela
jästämnet i hans sinne. Huru härmed må
ha varit, kunde man senare ej annat än
förvånas vid att se, hurusom Rod, sedan
han på sådant sätt hunnit en ansenlig
konstnärlig höjd, vände om samma väg
och åter slog in på den förut öfvergifna
naturalismens beskrifvande och analytiska
metod. Det är visserligen sant, att han i
Roches blanches använder den som en
mästare och i denna roman utvecklar all
den smidighet och böjlighet, som hans
talang vunnit, hvarigenom hans figurer blifva
fristående, hans berättelse får lif, och att
han nu till och med genomskådar
människosjälen med större klarhet och säkerhet,
sedan han ägnar vederbörlig
uppmärksamhet åt ursprung och omgifning. Denna
nya förmåga att uppfatta andra naturer än
dem med honom själf besläktade hafva vi
att tacka för den stråle af sann känsla,
som lidandet till sluts låter falla in i herr
de Bussens förtorkade hjärta, och som
åter närmar honom till hans lille son
Maurice, som han förut behandlat så kort, och
dock skulle vi nästan vilja beklaga, att
Rod lämnat sin förra metod, just när han
så fullkomligt lyckats att visa oss den
suggestiva kraft, som ett djupt själslif
kunde utöfva på en kraftfull, outtröttlig
talang, hvilken utan återvändo arbetade på
sin egen fullkomning.
M. Prosor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
