Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Torpet i Ekobacken. Af Juho Reijonen. Öfversättning af Karl A. Tavaststjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2i6
juho reijonen.
sig kunna lämna oss en böna på skuld»,
svarade Maja Lisa.
»Nå, gaf då Kulmala handelsmannen
gärna?»
»Nog bråkade han ju emot i början,
han också, då Kotila-värdinnan råkade
komma till boden, men han gaf med sig
ändå, när vi blefvo på tuma.nhand.»
»Hur mycket tar han nu för kaffet?»
»Inte tog han ju någonting för det,
men jag måste lofva bort dig för nästa
natt till att ro hans brännvinsbåt från
Kurkiniemi.»
»Åhå, se på dig bara! Inte kommer
jag att gå dit, och inte orkar jag häller
ro nu.»
»Hvad går åt dig då? Nog orkar du
alltid, om du bara vill. Du arbetar ju
för två, när du någon gång sätter till.»
»Å ja, nog gör jag ju det, bara jag
är frisk, men i dag känner jag mig så
trött och så öm och tung i kroppen.»
»Så beklagar du dig alltid, när du
skall i arbete. Någonting måste man ju
göra, isynnerhet under de här dåliga
tiderna. Huru skall du annars hålla
lif-hanken uppe?»
»Ja, ja! Huru skulle jag väl annars
hålla den uppe! Men inte kommer jag
i något’ fall att ro handelsmannens
brännvinsbåt», funderade mannen. »Om nu
länsman råkade komma ut i ödemarken,
så måste man för ingenting löpa till tings
och fick ondt rykte om sig för ro skull.»
»Hvarifrån skulle länsman få veta om
det?» svarade hustrun. »Gör annars som
du behagar, men jag tänkte bara, när
Kulmala handelsmannen talade om det,
att du kanske skulle hjälpa honom gärna...
och kanske kunde du komma dig till
någon ankare för egen del.»
»Huru skulle en fattig karl få det, fast
brännvinet nog kunde vara bra att ha?
Man är nu en gång för alla en
trashank ...»
»Jo jo men, — och så när stöckflö-
tarna komma åt de här trakterna, så
kunde man ju ge lite åt andra också.
Nog behöfde stockflötarna en sup att
värma sig med, de, som måste traska
dygnena om i vattnet. — Men kom nu
också du och styrk ditt hjärta med en
varm tår kaffe!»
När han druckit den första koppen,
frågade hustrun: »huru smakade det?»
»Hvad skulle det väl smaka annat än
godt?», sade mannen.
»Det tycker jag också», fortsatte
hustrun, »men nog skulle det varit ändå
bättre, om du haft något starkare att
blanda i det som grädde —»
Mannen låtsade icke höra på det örat
utan rensade med öm omsorg sin pipa.
Därför fortfor hustrun: »nog borde man
alltid finna ett sätt, på hvilket man kunde
få sig några penni. Jag tycker också
riktigt synd om den stackars Perttu, som,
efter hvad det sägs, måste gå i arbete
dagen om vid vårdanstalten, och nog vet
man ju, hvilken vård han får där bland
bara vildt främmande människor. Och
så kan den döfstumme stackaren inte ens
beklaga sig. Voj, voj, att jag alls kom
att lämna min pojke dit!»
»Med hvad månne vi då skulle ha
födt honom här hemma?» grymtade
mannen. »Eller tror du kanske, att jorden
af sig själf bär bröd åt oss, som den
gör åt gårdsbönderna? Och så klaga ju
också de, att olyckan ligger öfver dem.
Det är i söndags utlyst auktion på själfva
Kotila för handelsmannens fordringar, fast
husbonden bråkar dag och natt så att
han knappt är ledig juldagarna.»
»Nog ha de väl också sin omsorg,
när de ha rester och präster att betala
utom kantorn och hans sju sjundedelar!»
medgaf hustrun, »Men det känns tungt
i ett modershjärta, när hon vet, att
hennes enda barn sålunda misshandlas bland
vildt främmande. Det är nog så, att den
fattige inte har skygd och rättvisa i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
