Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur tvennes lif. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
.HILMA ANGERKD STRANDBERG.
nigt blåhvitt ljus, så tog det af, blef
skummare, och de gledo in mellan skyhöga
hus, där maskiner slamrade och pressar
dunkade och dödsbleka kvinnor hängde
öfver balkonger, som svartnat af rök och
dallrade af lufttrycket. De sågo
tvärt-igenom fönstren, rätt in på nöd och
hångrin och skratt utan glädje. Trängre
blef det, luften kväfvande tjock — här
och där glimtar af ensamma ljus.
Arbetets gissel for hvinande genom
det tätnande mörkret.
Så öfver millionsstadens larmande,
af folk packade gator, förbi butikernas
väggar af glas med tusen
diamantgnist-rande, färgade lågor, förbi
frukthand-larnes rödgrönglimmande, doftande bord,
förbi våffelgräddarnes illaluktande stånd
och kastanj estekarnes vagnar och
orange-utbjudarnes kärror och
kolumbiaförsäljar-nes tallösa plankor — bort från de
skrikande, smällande, smattrande, rullande
storgatorna till tysta, skumma kvarter,
där polisen vandrar i klunga och lifvet
icke är värdt ett öre — och så på det
fyllda tåget ut på prärien, ut på den
tomma, dunkla slätten med glödande,
irrande ljus härs och tvärs, med lysflugor
blixtrande öfver fälten — mot det eviga
arbetets färglösa ensamhet.
»Hvad i himlens namn — gråter du?»
De hade båda suttit trötta och tysta
i kupén hvar och en med sina tankar i
glammet och pratet rundtom.
»Ah visst inte», svarade Nils, medan
tunga fullmogna tårar pinsamt droppade
ned från hans heta ögon.
Hon böjde sig fram mot honom, något
upproriskt, nervöst kom öfver henne.
»Det är de där taflorna —• tror du
inte jag sett — du har varit konstig allt
sedan vi kom ut därifrån.»
Tystnad. Slutna ögon. Droppande
tårar.
»Glöm den där smörjan, Nils —jag
är dödstrött på alltihop — hvad skulle
vi där och röra upp allt elände? Du
vet ju, att ingen människa brydde sig
om, hvad du målade.»
»Låt mig vara.» Det kom
uttryckslöst, som kunde ord icke stinga honom.
Från sin lilla station gingo de hemåt
på de ändlösa trätrottoarerna öfver
pilbuskarnas raklånga skuggor i nymånens
sken. En tom leda härskade i Annas
sinne, och när de nådde Strettonska
husräckan, grep henne förvirrande ångest.
De fula små tegelhusen, de fattiga
bakgårdarna, den nakna tarfligheten — Gud!
Var det hon som gick in här för att
lefva hela lifvet — bland dessa
människor? Eller var hon den gamla, den andra,
deii’ firade Anna Brofelt, som lefde lätt
och behagligt bland fina,
framåtsträfvande människor? Hvilken var hon —
eller — hvad i Guds namn gjorde hon
i denna vildt främmande omgifning?
»Jesus — jag tror jag är tokig —
hvar är jag?»
Nils, som trefvat efter tändstickor i
köket, rusade in och satte henne i soffan,
löste upp hennes kläder och stänkte
forsar af vatten öfver henne.
»Det är den satans värmen därinne»,
lugnade han, »tänk nu på ingenting, det
är bara dina nerver».
Hon låg där stilla som en bild,
bekämpande sin svaghet, och hennes tårar
flöto stridt.
Nils satt äfven tyst — ljuset brann
sömnigt på bordet.
En stund förgick. Så öppnade hon
ögonen och såg stort på honom.
»Hvarför var du så ledsen, Nils?»
»Jo, det skall jag säga dig», sade
han högt och klart, beredd på frågan.
»I dag har jag sett, att jag hade rätt
— om jag bara hade vågat tro, så hade
jag nu varit målare!»
Hans högtidliga ton fick henne
upprätt och förväntningsfull, men hon
förstod icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
