Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur tvennes lif. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR T VENNES LIF.
267
»Jo-o du, Puttan», han knep hårdt
ihop läpparna och tog hennes hufvud i
sina händer, släppte det äter — började
gå af och an som fylld af något ända
till brädden.
»Jo-o du — sämre är det inte! Såg
du inte på svenska taflorna — hva?
Förstod du inte det är något nytt, något
alldeles nytt, som arbetar sig fram
därhemma, och min väg ha de slagit in på.
Det var styft det där — men jag
skulle gjort det ändå finare än någon af
dem — fa-an ja — något helt förstår
du — som en enda ton, en enda färg
midt i färgerna — ja det var mina grepp
det där.»
Han blef tjock i halsen, ögonen
vattnades, läpparna darrade — rösten var
hes och bruten.
»Puttan!»
Han kastade sig handlöst ned på
golfvet och lade hufvudet i hennes knä.
Han grät så våldsamt.
»Men Nils», ropade hon
uppflammande, »skall du gråta åt det? Måla då
igen, vet jag! Ska’ vi resa hem? eller kan
du inte begagna dina studier hemifrån —
de är ju moderna då — det är ju
utmärkt !»
Han skakade på hufvudet.
Så lyfte han långsamt upp det, men
satt kvar på golfvet och sade i lugnare ton:
»Det är för sent — ja, jag hade velat
göra det styfvare ändå, jag — men det
var också något som jag inte kan fa —
i de där sakerna — något ungt — något
som aldrig lefvat i mig — som jag inte
har, ser du — där stod det friskt och
färdigt — mindre kanske än hvad jag
drömde om — men ändå mer — nej nu
är jag för fattig för att kappas med dem
— jag skulle gå på sned om allt här i
världen — det var mitt öde det.»
»Äsch», bet hon af hänsynslöst »om
det bara vore jag! Du måtte väl kunna
försöka!»
»Hvad tjänar det till då alla gått
förbi mig.»
»Kanske du har, hvad de inte ha.»
’ Han svarade ingenting. Hans vemod
fördjupades allt mer, hans ögon sågo
stirrande och drömmande in i ett
hemlighetsfullt dunkel, som han icke mäktade
rycka sig lös från. Hvad var han, hvem
var han egentligen? Ville han kunna eller
ville han inte, och var det
omständigheterna eller han själf — som —? Hvem
kunde säga det!
Något hon aldrig känt reste sig inom
Anna. Hon steg upp utan att se på
Nils och gick ut, plockade fram mat och
satte på bordet.
»Kom och ät», sade hon kort.
Nils rörde sig icke.
Hon vände tillbaka och tog i honom.
»Kom och ät, så vi få lägga oss —
jag är uttröttad!»
»Anna, är du ond!»
»Ond», upprepade hon med hån.
»Inte är det så trefligt att veta, att man
har att sitta här nu hela långa lifvet,
när man kunde få något helt annat».
»Jag duger inte mer — jag kan
arbeta med kroppen tills jag stupar — men
det andra kan jag inte mer — jag
förstår inte själf — jag liksom orkar inte,
clet är för sent.»
»Ja, jag börjar tro det», sade hon
hvarken hårdt eller mjukt utan rätt ut af
sina tankars djup.
Oroligt kastade de sig på sin bädd
under nattens timmar, ingen kunde sofva.
Genom deras klarvakna sinnen drog
gammalt och nytt i brokigt tåg. Deras
ögon sågo hvar för sig skarpt och
upp-rördt ut i natten, de vägde och jämförde,
de kände dödens ångest och därefter
lifslusten skjuta upp som en stålfjäder.
De kämpade i tanken om sin plats högt
pä lifvets lysande älf, men när de envist
stöttes tillbaka, släppte de sitt tag, gjorde
icke motstånd, drefvo utför utan mycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
