Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En sommarvandring i Östergötland. Af Mathilda Lönnberg. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARVANDRING 1 ÖSTERGÖTLAND.
2 97
denna äkta kärlek, som lider allt,
fördrager allt och vänder aldrig åter. Och
småningom ljusnade äfven de jordiska
tingen. Den lama flickan tillfrisknade,
de två sistfödda barnen voro friska och
färdiga, och åldern förmildrade mannens
lynne. Margreta anser sig nu mer vara
en lycklig kvinna. Hon ser allt från
dess ljusaste sida.
»Gud styr allt till det bästa», sade
hon en gång till mig för flera år sedan
—- »kunde vi blott förstå det och vara
nöjda med vår lott. Men vi knota och
sörja och förstå icke, att en faders hand
leder oss. Det har jag också gjort.
Jag hade en gång en hjärtans kär, och
när han svek mig, trodde jag, att jag
skulle dö af sorg. Mer än en gång har
jag jämfört hans vackra utseende med
min gubbes och hans fina ord mot min
mans grofva tal. Jag gjorde synd. Ty
vet Ni hvad? ’Vår far’ är ändå
hundra gånger bättre. Skogvaktaren stod i
tisdags inför rätta. Han har förgifvit
sin hustru — henne, som var grefvens
huspiga. Något sådant skulle aldrig min
man göra sig saker till. Fastän han går
i grofva kläder med förskinn och ser
’onoslig’ ut och talar ledt, sä är han
ändå i grund och botten en — snäll
karl.»
Sådan är i några korta drag
Mar-gretas historia.* Den skulle kunna
framställas på annat vis. Ja, måhända skulle
man kunna bygga en hel roman därpå
— om olycklig kärlek och trolöshet och
brott. Men det skulle föga passa i stycke
med hennes väsen. Sanningen, hel och
enkelt framställd, öfverensstämmer bäst
med hela hennes personlighet.
* *
Och nu låtom oss fortsätta vår
vandring!
Vi hafva för länge sedan hunnit
Skirens andra strand och gä nu leden fram-
åt genom skogen. Här är det barrskog
som mött oss. Ty värr är den icke så
storväxt som för ett par tiotal af år sedan,
men ändå intages man af en nästan
högtidlig känsla, när man träder in i en
sådan skog. Träd står vid träd, tallen
sträcker sina knotiga grenar mot himlen,
och granen skjuter upp så rak och
py-ramidformig. Vinden susar så mystiskt
emellan barrträden, luften är så frisk och
balsamisk, Mossan är grön och äfven
under en torr sommar smyckad med
enkla blomster. Där vid kärret i’ den
djupa skuggan blommar ännu missnet
(Calla palustris). Blåbären växa ymnigt
öfver allt, en eller annan linnéa har glömt
sig kvar, och vintergrönorna
(Pyrola-släk-tet) fängsla ögat med sin blyga fägring.
Bofinken sjunger, hackspetten slår sina
hvirflar och — tyst! — är det möjligt, att
det kan vara göken, som vi höra? Han
har då icke flytt vid åsynen af den
första hövålmen, såsom sägnen förmäler.
Där flyger en tjäder upp framför oss
med tunga vingslag, och där ilar en liten
ekorre upp i ett träd. Han blickar
skälmskt ned på oss med sina svarta,
kloka ögon.
Den unga franskan är litet häpen,
hon har aldrig sett en sådan skog. En
fråga om vargar och björnar sväfvar på
hennes läppar, och när vi lugna henne
i detta afseende, frågar hon efter »des
brigands». En liten harunge, som for
upp från sitt läger i en buske, skrämde
henne, hon gaf till ett ångestrop och
fattade landskapsmålarens arm. Men
vägen är för trång för att tillåta någon
att gå arm i arm med en annan. Man
måste åter skiljas efter en liten stund
och på en spång af runda stockar gå
öfver ett träsk, hvilket dock nu är
nästan alldeles uttorkadt, och så tager
skogen åter vid.
Efter en half timmes vandring
glesnade skogen. Vi voro framme vid Klipps-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
