Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En sommarvandring i Östergötland. Af Mathilda Lönnberg. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 00
MATHILDA LÖNNBERG.
torp. Här hölls en liten rådplägning,
om vi skulle försöka att få köpa oss —
frukost eller middag eller hvad det nu
kunde kallas. Jag försäkrade mitt
sällskap, att vi nog skulle få middag, men
att det skulle vara omöjligt att få betala
förtäringen. Emellertid beslöt sig den
ene studenten för att gå in och
underhandla. Jag ville icke visa mig för
värdinnan, emedan jag kände henne och
hvarje tanke på betalning med det samma
vore omöjlig. At Margreta i Skirnäs
hade jag medfört en gåfva, och jag hade
föreställt mig, att vi skulle kunna vara
utan annan mat än något choklad,
hvilket jag medfört, tills vi skulle komma
tillbaka till vår båt, där vi hade vår
matsäck. Men de unga männens aptit
tillfredsställdes icke med choklad, de ville
hafva något stadigare. Vi slogo oss ned
vid en ek under tiden.
Bondgården Klippstorp ligger ganska
täckt uppe på en tvärbrant höjd med
utsikt ät en förtjusande dal, hvarest ekar,
björkar och andra löfträd erbjuda sin
svalka. Vår student kom snart tillbaka.
»Hurra!» ropade han, »vi få stekta
ägg, stekt fläsk och bärmjölk.»
»Och betalningen?«
»Ja, den komma vi nog öfverens
om, sade bondhustrun.»
Kort därpå dukades fram för oss
ugnsyradt bröd och färskt smör,
bryn-ost och korf. Strax därefter blef äfven
den öfriga anrättningen synlig, och vi
gjorde all heder däråt. En smakligare
mjölk än den korna lämna, då de gå på
skogsbete, gifves icke. Smultronen voro
äfven så väl mogna, röda, stora och
svällande, i blandning med blåbär jämte
ett och annat hallon.
Hvad betalningen angår, aflopp det
som jag tänkt. Det skulle hafva
ansetts som ett brott mot gästfrihetens
lagar, om man tagit betalt för så litet.
Nej, det var alls intet att betala för. Vi
gingo allesammans in till bondhustrun
för att tacka, och när hon såg, att jag
var med i sällskapet, blef hennes glädje
stor. Det stod icke att hjälpa, vi måste
äfven dricka kaffe, det fingo vi icke neka
henne. Våra invändningar, att vi skulle
gå till gamla kyrkan och sedan tillbaka
till Glans strand för att segla hem,
besvarade hon med, att det var ljust om
sommarnätterna och dess utom fullmåne
just nu. Vi måste göra henne till viljes.
Sedan vi intagit kaffe och tagit
afsked af vår gästfria värdinna, fortsatte
vi vandringen, som nu mera icke erbjöd
ett så slående vackert natursceneri som
förut, ehuru visserligen långt ifrån fult,
genom hagar med löfskog. Slutligen
nådde vi den gamla kyrkan. Denna är,
som redan blifvit sagdt, nu öde sedan
slutet af 1840-talet, då den nya kyrkan
öppnades för gudstjänst. I trots af sitt
tilltagande förfall hyser den dock ännu
åtskilligt värdt att se af den, som hyser
kärlek för minnena från forna dagar.
Säkerligen är Risinge gamla kyrka en af
Östergötlands allra äldsta kvarstående
gråstenskyrkor, till den äldsta delen
kanske från 1200-talet.
Vi träda in i vapenhuset, som är af
trä och utvändigt helklädt med spån.
Huru åldrigt och förfallet det än tyckes
vara, går dock dess byggnadstid icke
längre tillbaka än till Karl XII:s dagar.
Men vi fortsätta in i kyrkan. Genom
de små blyinfattade fönsterrutorna
tränger en sparsam dager in under de låga,
med målningar smyckade hvalfven.
Bänkinredningen finnes hufvudsakligen kvar,
med ännu bibehållna vackra sniderier på
bänkdörrarna, hvilkas gångjärn också
förete ett prydligt arbete. Vacker är
också den gamla predikstolen, men
altarskåpet, som föreställde Mariæ
himmelsfärd, är flyttadt till nya kyrkan, likaså
ett helgonskåp, hvarest äfven jungfru
Maria utgjorde hufvudpersoner Graf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
