Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Två fantasier. Af Marcel Schwob. Till svenska af A. L—n - Det blå landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
MARCEL SCHWOB.
fönstren sitta djupt inne i murarne,
liksom för att skydda sig mot skott. Allt
ser skrämdt ut i dessa små gränder
utom murgrönan på dörrposterna och
mossan på takåsen, ty murgrönans
blanka och dystra blad sträcka fram sina
hvassa tänder, och mossan vågar inhölja
de stora kantstenarne i sitt gula sammet
— men varelserna förflyktiga lika lätt
som rök.
Där ser man ännu rödaktiga lyktor
fästa på fönstrens tvärslåar, smala
talgljus i tennstakar och svafvelstickor, små,
mörka, dammiga fönsterrutor, bakom
hvilka stilla sofva besynnerliga små krus,
som fordom stått fyllda med blå och
grön likör. Veckiga hucklen darra
innanför rutorna, och någon gång skönjer
man barnansikten och spensliga fingrar,
som leka med en urblekt nickgubbe, en
tupp af trä eller en i fält målad boll.
Där hände det en vinterafton i en
mörk portgång, att en liten kall hand
smög sig in i min och en barnröst
mumlade i mitt öra: »Kom!» Vi klefvo upp
för en rankig och slingrande trätrappa;
fönstren lyste gula i månljuset, och en
dörr stod och slog för vinden. Den lilla
kalla handen tryckte hårdt min handlof. Så
kommo vi tili slut in i ett rum med fyra
illa sammanfogade brädväggar och ett
snöre till lås. Med ett fräsande läte blef
ett talgljus påtändt och nerstucket i en
butelj, och i dess sken såg jag, att en
trettonårig flickunge höll sin hand i min
Hennes silkesfina gyllne hår föll ner
öfver axlarne, och hennes ögon glänste af
tillfredsställelse. Hon var tunn och
mager, och hennes hy hade den färgton
som den får af hunger.
»Jag heter Maj», sade hon och pekade
på mig med fingret. »Inte sant, du blef
rädd gamle fuling, när jag tog dig i
hand?»
Så förde hon mig rundt rummet. —
»God dag, min vackra spegel», sade
hon, »du är litet trasig, men det gör
ingenting. Se här en snäll vän, som jag
vill föreställa för dig. Goddag du fula
bord, som blott har tre ben, du är bra
fult, men jag tycker om dig ändå. God
dag, min kruka, som inte har någon hals,
men det hindrar mig inte från att
omfamna dig, när jag dricker ditt kalla
vatten. God dag mitt hem, jag hälsar dig
bormästerligt, för i dag har jag
främmande.»
Jag kom visst att lägga litet pengar
på bordet. Maj föll mig om halsen och
sade: »Du vill väl, att jag skall gå och
skaffa ett stort, långt bröd? Adjö, mitt
hem, uppför dig nu väl medan jag är
borta; det ligger en bilderbok däri vrån.»
Snart kom hon åter, högtidligt klifvande
uppför trappan med hakan mot det mjöliga
brödet, armarna om det. och höll upp
med handen sitt rågade förkläde. Så
lät hon allt ramla på golfvet: »Se där
kastanjer som jag köpt,» sade hon, »nu
kan man reda sig, ty de fylla och de
föda och räcka vintern ut.» En efter
en ordnade hon dem i bordlådan,
smålog mot dem och satte sig på sängen.
Sedan tog hon det stora brödet och bet
i det tvärs öfver kanten. Allt som hon
åt, tittade hennes lilla ansikte mer och
mer fram i hålet, som hon gnagde, och
hon betraktade mig oafvändt för att se,
om jag gjorde narr af henne.
När hon ätit, suckade hon och sade:
»Jag var bra hungrig, och Mikael väl
också, tänker jag. Men hvar håller väl
den filuren hus? — Mikael är en liten
gosse, ser du, som är mycket fattig och
har hvarken far eller mor. Han är
förfärligt ful, stackare, han är
puckelryg-gig. Han hjälper mig med att göra upp
eld och går och hämtar vatten åt mig,
och därför får han äta hos mig, och jag
ger honom en slant, när jag har.»
I detsamma hördes slamret af
träskor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
