Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Två fantasier. Af Marcel Schwob. Till svenska af A. L—n - Skelettet - Det blå landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ FANTASIER.
61
såg ut som ett skelett, började min puls
att slå så hastigt, att det kändes som ett
enda slag, en rysning ilade genom mina
lemmar, och jag hade icke mer mod att
säga ett enda ord.
Enligt sin vana stack Tom Bobbins
sin bovieknif i bordet och föreslog mig
ett parti écarté, och med ödmjukhet
tillmötesgick jag hans önskan. Han hade
en vansinnig tur, och i motsats till dessa
hemska historier om vålnader
förvandlade sig ej guldet, om jag vann af Tom
Bobbins, hvarken till eklöf eller
slocknade kol, ty jag vann rakt ingenting
af honom, utan han roffade åt sig hvart
enda öre jag hade på mig. Sedan
började han svära som en besatt och
berättade fula historier, som fördärfvade
all den oskuld, som jag hade kvar. Han
sträckte ut handen mot min grogg och
drack ur den i ett enda tag, och jag
vågade icke göra en röselse för att
hindra honom, ty jag visste, att jag
ögonblickligen skulle få hans knif i min
mage, och jag kunde ej förekomma honom,
då han ju ingen måge hade. Så frågade
han, huru det stod till med min hustru,
med en min så gemen, att jag i
hastigheten hade lust att slå in det lilla han
hade kvar af näsa. Dock tyglade jag
lyckligtvis denna min onda impuls, men
beslöt inom mig, att min hustru inte
skulle sända honom den där stickade
västen. Vidare länsade han mina
öfverrocks-fickor och började att läsa högt bref från
mina vänner, hvarunder han gjorde
åtskilliga ironiska och mindre vackra
anmärk-niagar. Tom Bobbins skelett kunde man
verkligen stå ut med, men du min
skapare . hur förfarlig var ej Tom Bobbins
af kött och blod!
När han slutat sin lektyr, gaf jag
honom en fin vink, att klockan var fyra
på morgonen, och frågade, om han ej
var rädd att komma för sent. Men han
svarade på det mänskligaste sätt i värl-
Ord och bild, j:e årg.
den att »om kyrkvaktaren skulle tillåta
sig några anmärkningar, skulle han min
själ låta honom valsa». Därpå kastade
han en lysten blick på mitt ur, bad mig
om det samt lät det varsamt glida ned
i sin byxficka. Strax därefter sade han,
att han hade ärende i stån och tog adjö,
men strök, innan han gick, i sin ficka
två ljusstakar, skrufvade lugnt lös
knappen på min käpp samt bad mig utanen
skymt af samvetskval att få låna en tia
eller två. Jag sade honom, att jag,
tråkigt nog, ej hade någon på mig, men
att det skulle blifva mig en glädje att
sända honom dem. Sin adress gaf han
mig, men det var en sådan massa grindar,
grafvar, kors och hvalf, att jag rakt
glömt bort den. Så gjorde han ett
försök på pendylen, men den blef honom
dock litet för tung. När han så till slut
delgaf mig sin önskan att gå ut genom
skorstenen, blef jag så glad att se honom
återtaga verkliga skelettvanor, att jag ej
kom mig för hålla honom tillbaka. Och
med glad visshet hörde jag honom
sprattla och sparka i skorstenspipan.
Men afsmak har jag fått för skelett.
De hafva något så mänskligt hos sig,
som verkar i högsta grad motbjudande,
och nästa gång när Tom Bobbins
kommer, så skall jag sannerligen hafva
druckit min grogg, icke hafva ett öre på
mig och släcka både ljus och eld. Då
kanske han återgår till de enda
anständiga spökfasonerna, slamrande med
kedjor och utstötande af djäfvulska
förbannelser.
DET BLÅ LANDET.
I den lilla stad, dit jag aldrig mer
kan hitta, äro gatorna smala och branta
och husen täckta med skiffer. Regnet
strömmar där långs snidade takrännor
och faller droppe efter droppe med
samma ljud på samma plats. De små runda
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
