Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Litteratur. Björnstjerne Björnson och den sociala frågan. Af Helmer Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRNSTJERNE BJÖRNSON OCH DEN SOCIALA FRÅGAN.
327
icke skulle vara annat än de stora
jordegendomarnes undergång. I det förra
fallet håller man på det stora kapitalet. I
det senare på det lilla. Och hur skulle
dessutom i detta kollektivistiska samhälle
»de mindre jordegendomarne» ensamt få
äga bestånd? Det är en härfva utaf idel
motsägelser, utaf sanningar, som sins
emellan utesluta hvarandra fullständigt.
Med dessa fakta för ögonen kommer
man för öfrigt strax till en annan kritisk
observation. De visa nämligen till fullo,
hur ytterst osannolikt det vore, att den
samhällsklass, som man plägar kalla det fjärde
ståndet, proletärerna, om de en gång komme
till makten, verkligen skulle känna sig
hågade att grunda en kollektivistisk ståt.
Ingen människa torde kunna förutse, hvilken
styrelseform, som det skulle roa dem att
försöka. Ingenting i världen talar för, att
de skulle hysa någon förkärlek särskildt
för Marx’ och Lasalles teorier. Tvärtom
— så vidt man af gjorda erfarenheter kan
döma — komma de för visso icke att
göra det. Då t. ex. arbetarna i en by
vid oroligheterna på Sicilien 1894 genom
de socialistiska uppviglarne blifvit
öfver-tygade om, att hela deras elände bara
berodde på vissa vampyrer, som skamligt
utsögo dem, »odågor, som i morgon icke
mera skulle existera», så togo de ordet
»i morgon» i fullt bokstaflig mening. De
beslöto sig för att under natten mörda de
femti eller sexti förmögne, som funnos på
orten, detta emedan de trodde det vara
den enda utvägen, för att kunna skrida
till jordens rättvisa »delning». Denna
delning, som ju alldeles strider mot
kollektivismens begrepp, var i alla fall den enda
konsekvens, de kunnat draga ur ledarnes
resonnemang.
Det är en ny bekräftelse af den gamla
satsen, att ytterligheterna gärna beröra
hvarandra. Socialismen, denna sträfvan efter
fullständig objektivism, slår öfver i sin
motsats, fullständigt obunden individualism,
i anarkistiska sträfvanden att lossa alla
både lagens och moralens band till
tygellös frihet för jaget.
Historiskt sedt är det kollektivistiska
statsbegreppet ingen nyhet; äfven om man
bortser från poeters drömmar om ideala
stater, där kollektivistiska eller liknande
teorier tänkas såsom en verklighet. Det
kollektivistiska statssystemet har verkligen
några gånger varit försökt och till och
med i historisk tid i det närmaste
reali-seradt. I antiken var t. ex. Sparta en
ståt, som i flera afseenden stod det
kollektivistiska idealet nära. Märkvärdigt var
också Inkasväldet i det gamla Peru,
hvilket störtades vid spanjorernas eröfring utaf
riket, men där det kollektivistiska
styrelsesättet tyckes hafva varit ett hinder för
landets utveckling till en högre kulturnivå.
Det intresserar oss emellertid äfven därför,
att dess förhållanden troligen inverkat på
1600-talets utopiska teorier i Europa och
särskildt på italienaren Campanella i hans
statslära Civitas Solis. Ännu intressantare,
emedan det rör sig om förhållanden, hvilka
mera likna våra egna, är dock det stora
reformförsök, som i kollektivistisk anda
gjordes i Kina på 1 ooo-talet. Kina var
vid denna tid i sitt inre sönderslitet af
allehanda sekteriska strömningar, som torde
kunna likställas med nihilismen och
anarkismen i våra dagar. Det var under
kejsar Chen-Tsoung af dynastien Song. Hans
minister Wang-gnan-Ché (1027) sökte bot
för skadorna genom införande af ett
kol-lektivistiskt styrelsesätt, som han också
genomförde ända in i dess yttersta
konsekvenser, särskildt med hänsyn till
jordbruksproduktionen.
Han proklamerade statens suveränitet
och staten ensam ägare. Afkastningen
tillhörde staten och fördelningen däraf
skulle försiggå proportionelt till
befolkningsmängden och dess behof. Det är
samma resonemang som också möter oss
hos moderna kollektivister, samma naiva
tro på, att kunna förändra
menniskonaturen och skapa ett folks lycka bara genom
ett lagpåbud.
»Ingen skall vara rik», heter det, »ingen
fattig; då alla blifva jämlika, skola hat
och onda lidelser försvinna såsom genom
ett trollslag och rättrådighetens
oföränderliga regler utan svårighet göra sig
gällande i ett pånyttfödt rike.»
Svårigheterna blefvo dock ganska stora;
ja, det hela visade sig snart som en ren
chimère. Wang-gnan-Chés reformförsök
bragte landet i största elände och efter 15
års envist fasthållande af principerna i trots
af de mycket bedröfliga resultaten måste
Wang-gnan-Chè träda tillbaka, lämnande
makten åt sina motståndare, hvilka inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
