Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Litteratur. Björnstjerne Björnson och den sociala frågan. Af Helmer Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
HELMER KEY.
kort för alltid utplånade hvarje spår af
företrädarens nya system.
Björnson rör sig i den andra delen af
Over Evne hufvudsakligen med tvenne
motiv, det ena: religionens förhållande till
vetenskapen, det andra: arbetarnas till
ar-betsgifvarnas, skildrande å ena sidan
ar-betsgifvaren såsom individualismens
själf-viske förkämpe och å den andra arbetarne
eller rättare sagdt deras ledare såsom
företrädare af samtidens kollektivistiska teorier.
Religionens uppgående i de sociala
vetenskaperna och socialismens undanträngande
af denna nya sociala filosofi, kort sagdt,
de båda frågor, hvilkas ställning i
samtidens kulturela lif jag ofvan sökt i
korthet antyda, äro just de båda problem, som
Björnson i sitt senaste arbete sökt poetiskt
symbolisera.
Elias, son till prästen Adolf Sang i
första delen af Over Evne, har gjort sig
till ledare för en strejk af grufarbetare
gent emot Holger, fabrikernas ägare och
skapare, målsmannen för det stora
kapitalets intressen. Men Elias är icke
kampen vuxen. Han omfattar den som en
känslosak och låter sig ledas af
öfverklass-människans idealistiska syn på världen;
under det att arbetarne själfva neddraga
striden från att vara en strid om principer
till en tvist om några ganska obetydliga
materiela fördelar. Arbetarne vilja hafva
bättre tomter för sina bostäder och dylikt.
Förmögenhetens orättvisa fördelning är det
som grämer dem, men de syfta knappast
ens i tanken till det stora målet —
upphäfvandet utaf den individuela
egendomen själf. Elias inser snart, att
strejken, för hvilkens skull han offrat hela sin
förmögenhet, måste blifva ett oerhördt
nederlag. På denna väg står icke
räddningen att vinna. Man måste göra det onda
godt igen genom något oerhördt, som kan
vända världens ögon på arbetarnes nöd
och därigenom beveka den. Men huru?
Nu tränga sig minnen från hans barndom
på honom. Tillika med sin syster Rakel
hade han under uppväxtåren lefvat ett
varmt religiöst fantasilif. Vår Herre hade
talat till honom. När han hört
kyrkklockorna ringa, hade han trott, att änglarna
sväfvade ut i luften med tonerna för att
bedja folket samla sig till gudstjänsten.
Tviflet hade visserligen gripit både
honom och systern, då de kommit ut i
världen. Allt hade blifvit tomt och kallt.
Men de religiösa synpunkterna på lifvet
kunde icke helt och hållet lämna honom.
Och i detta kritiska ögonblick, då han ser
sitt lifs stora mål, det sociala problemets
lösning, gå under i intet, är det närmast
ett religiöst motiv, som får makt med hans
själ. Det är offrets idé som ställer sig
framför honom med en obetvinglig kraft.
Den, som vill vinna något, måste kunna
dö för sin sak. Den, som eftersträfvar
lifvet, måste dö för det. Kristendomen
fick sitt lif på korset. Fäderneslandet sitt
af de fallne. Det är matyrernas religion
som han så förkunnar. Han beslutar att
offra sig.
När fabriksägarne hålla sitt möte i en
gammal restaurerad medeltidsborg, ett minne
från den tid, då personligheten ännu ägde
sin fulla betydelse, begagnar han sig af
några gamla mingångar, som blifvit lagda
under den för att leda bort den flod,
hvilken fordom gått igenom den mörka
dalklyfta, där fabriksarbetarnes bostäder
numera ligga. Han spränger den i luften
och krossar under ruinerna sig själf jämte
alla mötesdeltagarne så när som på ett
enda undantag, själfve ledaren af de
konservative, Holger. Från att vara socialist,
blir Elias på detta sätt genom
omständigheterna drifven öfver till anarkismen. Han
ser icke längre frälsningen i att gifva fred
och kunskapens ljus åt millionerna. Han
ser den i de stora karaktererna, i väldiga
viljor, i mäktiga, uppskakande händelser.
Han blir en kämpe just för det som han
vill bekämpa — individualismen — och
hans mål kommer därigenom att i det
närmaste sammanfalla med hans egna
motståndares. Det är också detta Holger
inser, då han anser ett attentat af sådan art
vara den största lycka, som kan hända för
de konservatives sak.
Holger är despoten, men den upplyste
härskarenaturen, reformatorn, som gärna
vill förbättra och reformera, förutsatt dock
att han själf äger sista ordet i hvarje fråga,
att han själf får vara just den stora
karakter, efter hvilken alla de andra villigt
forma sig.
Själf står han öfver alla partier och
härskar stolt i medvetandet om sin egen
öfverlägsenhet öfver hopen, som han förak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
