Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Litteratur. Björnstjerne Björnson och den sociala frågan. Af Helmer Key - Konst. Om dilettantismen inom konsten. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRNSTJERNE BJÖRNSON OCH DEN SOCIALA FRÅGAN.
331
kräftelse på den gamla kända satsen : den
mycket har, vill mera ha. Upphäf denna
lust, och man skall löpa risk att också
borttaga en viktig sporre till mänsklig
sträfvan till oberäknelig skada för
ftamåtsträf-vandets sak. En sanning är, att
framåtskridande och förnöjsamhet äro tvänne sins
emellan ganska inkommensurabla storheter.
Att garantera människan en timlig lycka
— det är »Over Evne» äfven för
vetenskapen. Sådana löften äro liksom falska
banknoter, signerade i vetenskapens namn,,
hvilka icke kunna annat än skada
vetenskapens kredit, om man icke lyckas draga
dem fort ur rörelsen. Af sådana falska
sedlar är socialismen en. Men äfven
framtidens sociala filosofi torde göra klokast
i att icke låta diskontera växlar med
förbindelser af sådan art. Den löper
annars-den största risk att icke kunna lösa in sitt
namn på förfallodagen.
Helmer Key.
KONST.
OM DILETTANTISMEN INOM
KONSTEN.
De nutida konstförhållandena förete ett
egendomligt och i det stora hela allt
annat än trösterikt skådespel. Man må med
aldrig så stor optimism och god vilja söka
taga vara på allt, som kan synas glädjande
för stunden eller hoppgifvande för framtiden,
ser man sakerna sådana de äro, har man
dock svårt att värja sig både för missmod
och misströstan. Väl kan det vid ett
ytligare betraktande förefalla, som om den
offentliga meningen aldrig med sådan ifver
och sådant intresse som nu sysselsatt sig
med de konstnärliga spörsmålen; men man
finner snart, att detta endast beror på det
nutida, högt uppdrifna tidnings- och
reklamväsendet, och att de dela denna förmån
med de flesta andra frågor af allmän eller
till och med enskild natur. I realiteten
intager konsten inom det moderna samhället
en underordnad och tillbakaskjuten
ställning, och de tecken, som skulle kunna
tyda på, att detta förhållande inom en icke
allt för aflägsen framtid kunde förändras,
äro hvarken många eller synnerligen
öfvertygande. Den konstnärligt intresserade
delen af allmänheten utgöres af ett litet fåtal,
som antingen genom sin verksamhet eller
till följd af personliga relationer står i
direkt förbindelse med de utöfvande
konstnärerna själfva, som således, om uttrycket
icke tages alltför rigoröst, kan sägas vara
part i saken; den stora massan af
allmänheten däremot är lika konstnärligt
obildad som ointresserad och saknar nästan
fullständigt känsla af att konsten kan och bör
utgöra ett betydelsefullt lifsmoment för
henne själf, vara henne en källa till glädje,
andlig hvila eller väckelse. På sin höjd
erfar hon ett nyfikenhetsintresse, hvilket —
liksom all nyfikenhet — är uppblandadt
med en icke ringa portion missaktning.
Man skulle nu vänta sig, att denna
allmänhetens likgiltighet skulle utöfva ett tryck
på de utöfvande konstnärerna, skrämma
dem bort från ett kall, som måste synas
dem nästan hopplöst otacksamt och
ofruktbart, hämma produktionen, förkväfva
initiativen. Men detta tycks dock ingalunda
vara fallet. Håller man sig till kvantiteten,,
torde man utan någon fruktan för
öfverdrift kunna påstå, att knappast något
föregående tidehvarf, icke ens de mest
blomstrande konstepokerna, företett en sådan
massproduktion af konstverk som det
nuvarande. Nya adepter strömma
oupphörligt till, med den nästan vissa utsikten
af ett bekymmersamt svältlif för ögonen,
den enskilda produktionen går under
högtryck, den ena taflan har icke väl — eller
illa — blifvit fullbordad och — osåld, förr
än en ny duk spännes upp, utställningar
anordnas i massa, små och stora, enskilda
och allmänna, nationela och internationela,
nya stilarter växa upp, lefva sitt korta lif
och dö, för att efterträdas af andra, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
