- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femte årgången. 1896 /
332

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Konst. Om dilettantismen inom konsten. Af Tor Hedberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.332

TOR HEDBERG.

diskuteras, experimenteras och imiteras,
nya materiel pröfvas, nya områden sökas,
kort sagdt, det utöfvas en öfveransträngd
■och feberaktig verksamhet på snart sagdt
alla konstens områden. Om man, för att
hålla oss till endast ett af dessa, men där
de för vår tid karakteristiska förhållandena
träda skarpast i dagen, upprättade en
statistik öfver det antal taflor, som under
endast ett år exponeras i Europa, skulle man
helt säkert komma till ett häpnadsväckande
resultat. Och tänker man då på, hur
försvinnande små de konstnärliga behofven
äro hos den allmänhet, som sålunda
belägras, gör man en jämförelse mellan
efterfrågan och tillgång, behöfver man icke
■själf vara utöfvande konstnär för att känna
sig nedstämd och erfara ett pinsamt
intryck af att stå inför en synbart
meningslös och ändamålslös kraftutveckling.

Således, på den konstnärliga
produktiviteten synes allmänhetens likgiltighet icke
hafva utöfvat något hämmande inflytande,
snarare har den haft den verkan att
framkalla en öfverproduktion, som visserligen,
äfven den, är af beklaglig art, i ty att
kvaliteten härvidlag som i de flesta andra
fall står i omvändt förhållande till
kvantiteten. Det torde måhända vara förhastadt
att påstå, att den konstnärliga medelnivån
är i sjunkande, — omdömena i detta fall
måste mer eller mindre blifva beroende
på personligt tycke och smak, — men
hvad man utan orättvisa kan påstå är, att
den är låg, till och med betänkligt låg.

Och likväl, trots allt, måste man i denna
lifliga, rastlösa verksamhet se ett glädjande
tidens tecken. Man måste erkänna, att det
inom det konstnärliga lägret finnes fullt
upp af arbetslust och arbetsglädje,
entusiasm och vakenhet. Man kan icke frigöra
sig från den föreställningen, att hvilka
tillfälliga, yttre orsaker än må hafva
medverkat till att framkalla denna starka
produktion, den dock innerst inne måste vara
utslaget af ett verkligt konstnärligt behof inom
samhället, fastän medvetandet därom ännu så
länge endast vaknat hos de utöfvande men
ligger slumrande hos de mottagande. Man kan
icke låta bli att hoppas på, att den pekar
framåt mot en lyckligare sakernas ställning,
då den konstnärliga alstringskraften
motsvaras af en liknande konstnärlig
receptivitet hos allmänheten, då lifvet kommer
att erbjuda talangen tillfälle att göra sig

gällande i ett’- fruktbart och resultatrikt
arbete, då konsten, med ett ord, verkligen
har lyckats blifva rotfast inom samhället.

Men tror man på att det finnes
möjligheter till en sådan utveckling, då ser man
äfven skarpare de missförhållanden, som
ställa sig i vägen därför och, om de icke
undanrödjas, kanske kunna hämma och
förkväfva den, och då vill man påpeka dessa,
äfven med risk att endast upprepa gamla
sanningar eller framföra personliga åsikter, som
icke kunna göra anspråk på allmängiltighet.
Och då vill man i främsta rummet vända
sig mot missförhållandena inom den
konstnärliga världen, därför att det är dessa som
äro de farligaste, de som verkligen kunna
kompromettera framtiden. Det beror ytterst
på konstnärerna själfva att vinna sin
publik och eröfra de verksamhetsfält, som de
åtrå, det beror äfven på dem att segra på
det sättet, att segern blir långvarig och
fruktbärande. Afgörandet ligger i deras händer,
därför att det är de som vilja något.

Dessa missförhållanden tror jag kunna
sammanfattas i ett enda ord: dilettantism.
Den största faran för den nutida konsten
ligger i den alltmera öfverhandtagande
dilettantismen inom den samma.

Icke som skulle dilettantismen i och
för sig vara något ondt. Tvärtom tror
jag den hafva sin rätt stora betydelse
såsom en förmedlingslänk mellan konstnärerna
och allmänheten; den kan utgöra ett
viktigt moment i den senares konstnärliga
uppfostran och bidraga till att väcka sympati,
intresse och förstående för konstnärlig
verksamhet i allmänhet. I hur hög grad detta
kan vara fallet visar sig bäst i
dilettantismens förlofvade land: England. Man torde
tryggt kunna påstå, att man däri har att
söka en betydelsefull faktor i den märkliga
konstnärliga utveckling, hvarpå detta land
under den senare hälften af vårt århundrade
visat prof, och hvarigenom det i många
afseenden kan sägas gå i spetsen för hela
den nutida rörelsen på detta område. Helt
säkert skulle icke de fruktbärande
strömningar, som där framträdt, särskildt inom
konstindustrien, lyckats göra sig så snart
och så starkt gällande, om icke jordmånen
förut varit beredd och smaken uppodlad
genom en förståndigt ledd och
förståndigt utöfvad dilettantism.

Men då dilettantismen är absolut
förkastlig, det är då den uppträder inom kon-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1896/0372.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free