Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett svenskt skaldöde. Skildradt af Gustaf af Geijerstam. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF AF GEIJERSTAM.
4 o6
rikedom, hvilken är hans bästa eftermäle.
Han har arbetat — för att få tid att
arbeta, något som är den medellöse
konstnärens hårda öde. Han har sett åren gå
under svält och umbäranden, han känner,
att han under detta besynnerliga lif,
hvars mening och mål han tycker vara
hans egen önskan så spöklikt främmande,
hunnit öfver 30 år, utan att han fäst i
blifvande ord något af allt, hvad han i
drömsyner sett glida förbi sin själs öga.
Han ser detta så bittert, att han känner
behof af att försvara sig själf. Och han
gör det genom att nämna ett par serier
af tidskriftsartiklar, hvilka i själfva
verket icke skulle betydt det minsta, i fall
de verk, Molin här nämner som sin egen
oskrifna lifsgärning, hade blifvit till och
färdiga kommit på papperet.
Molin var en eldnatur, och allt hvad
han företar sig bär prägeln däraf. Hans
kärlekshistorier, af hvilka brefven bära
många spår, visa ett temperament, som i
vildhet och kraft gör intryck af något
helt annat än den i allmänhet tama eller
raffinerade tid, i hvilken vi lefva. På
det erotiska området uppenbarar han en
underlig motsats mellan den mest
lidelsefulla ömhet och en fatalistisk köld,
hvilken verkar med något af det ödesdigra
i en naturmakt. Allt igenom får man
intryck af en person, hvilken äger
naturlig öfverlägsenhet, utan att synas
medveten därom. Han är obekant med
lifvets små lagar, och i sitt förhållande till
dem är han ej sällan naiv. Men alla de
stora krafterna i lifvet leda honom,
liksom de synas lyda honom med den
egendomliga villighet, hvarmed yttre
förhållanden i allmänhet pläga mottaga sin
prägel af de naturer, hvilka ej låta
kufva sig.
Denna egenskap synes vid första
påseendet stå i motsats mot den ytterliga
nedstämdhet, hvilken betviflar till och
med möjligheten af en slutlig seger. Men
här är det enstöringen som talar. Det
är enstöringen, hvilken ej är i tillfälle
att genom jämförelse på nära håll
reducera svårigheterna till deras rätta valör.
För en sådan enstöring blir lätt
sandkornet ett berg, och för honom blir det
möjligt att i sin ensamhet tro, att några
tidningsartiklar om lapparna gjort den
lapproman, om hvilken han själf drömt,
till en omöjlighet.
Man kan nu säga: är det då så
säkert, att Molin verkligen förmått att
utföra de planer, hvarom han drömde?
Jag svarar härpå, att väl ingen
någonsin utför ens halfparten af det, som
han en gång drömt. Men sedan jag sagt
detta, ber jag att få hänvisa till de bref,
jag redan citerat, till utkastet till en
lapproman (Julkvällen 1891), novellen i
Nornan (1895) samt berättelserna i Ord och
bild samma år. Tillsammans visa dessa
fragment en diktarbegåfning, som är
säker på sig själf, en originalitet så djup
och rik, att vår litteratur lidit en större
förlust genom denne okände unge mans
död än genom många af de förluster,
som begråtits i massor af samtida
nekrologer. Ytterligare stärkes denna
öfvertygelse genom kännedomen af
författarens efterlämnade papper, hvilka i ett
land, som är månt om sin litteratur, ej
lära sakna förläggare.
Molin hade en ny insats att göra i
vår vitterhet, och jag vågar påstå, att
det lilla vi sett af hans hand visat, att
denna insats hade han också varit
mannen att göra. Han skulle hafva infört
Norrland, det obekanta jättelandet, med
sina skatter af nytt lif och ny poesi, i
vår litteratur, och härpå har litteraturen
länge nog väntat.
Sverige är ett underligt land,
därigenom att det är så mångskiftande och
vidsträckt. Det rymmer inom sin vida yta
ej blott de mellersta landskapens lynne,
som företrädesvis kallas svenskt. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
