Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett svenskt skaldöde. Skildradt af Gustaf af Geijerstam. Med 3 bilder - Gamla Ådalen. Ett efterlämnadt utkast af Pelle Molin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT SVENSKT SKALDEÖDE.
4II
rymmer vestkustens hårda och på samma
gång lätta karakter. Det har äfven plats
för norrländingens sagolynne, som Molin
karakteriserat i de vackra orden om dess
kvinna: »Diktareflickor i höga
furuskogar.» Det svenska lynnet rymmer
öfverhufvud en mängd af motsatser, som
aldrig enas hos en diktare, och ingen har
heller haft större blick för dessa
motsatsers kamp än den diktare, hvilken efter
hvarandra skref »Kapellet»,
»Drottningens juvelsmycke», »Det går an» och
»Svenska fattigdomens betydelse» -—
C. J. L. Almqvist, den diktare, hvilken
själf var rikast på motsatser. Ur dessa
motsatsers kamp och utveckling är det
emellertid som den största framtid för
svensk dikt en gång skall träda fram.
Har man rättighet att om denna
diktnings utveckling hysa stora
förhoppningar, är det just emedan denna
motsatsernas rikedom är så omätlig, som
landet är stort och bygderna olika.
Men på Norrland vänta vi ännu, och
om jag vågat upptaga läsarens tid så
länge med ett obekant namn, är det
bland annat därför att den karakter,
han redan i hvad han gifvit oss ställer
inför våra ögon, har detta nordlandets,
midvinterns och midnattssolens särdrag,
sä som ingen svensk diktare före
honom ägt.
Om Molin klagade, att han ej skulle
»slå sig igenom», så fick han, förr än
han anade, rätt. Ty döden bröt tidigt
hans bana, och hvad han efterlämnat, är
blott fragmenten af ett författarskap. Han
dog i Bodö. Norska kvinnor bundo
kransar till hans bår, och norska tidningar
skrefvo de första runorna öfver hans öde.
Hans sista hälsning till hans bäste vän
var en försäkran, att han ej fruktade
döden och icke sökte tillbaka till en
gammal tro i sina sista stunder.
Detta var den sista yttringen af ett
trots, som aldrig lämnade honom, och
det erinrar om slutorden i Gunnels
historia: »Han liknade en ung viking, när
han gick.»
Ja, man kan väl säga, att mången
har skäl att se på detta lif så som den
korrekte hufvudstadsbon, hvilken i samma
novell skådar efter den bortgående
fjällvandraren. Där står nämligen, att han
»såg efter honom med en tiggares blick».
GAMLA ÅDALEN.
Ett efterlämnadt utkast af PELLE MOLIN.
NU är det så, att där ödemarker
brytas till gifvande jord och
te-gar slätas i vildskogen, där är
alltid någonting, som lockat i förstone
mera än jorden. Därför stiger
svedjefallets första rök mot himmelen, där ett
fiskevatten eller villebrådsskogar äro nära.
En lapp, som satte försåt för öring
i Nämforsfallen i Ångermanälfven, såg
en solvarm sommardag lustigt klädda
karlar af märkelig längd klifva på
klapperstenarne vid Svarfedan. Han förstack
sin lilla kropp och dröjde icke. Den
bruna slätbarkade skinnkolten kunde
knappt skiljas från mossan uppe i nipan.
Såg gjorde han därifrån med
skälfvande knän hvad de togo sig till, de som
kommit. Detta skedde fordom, men år
kan ingen säga. Sägnen berättar
märkeliga ting om denna dag i den aflägsna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
