Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Litteratur. Edmond de Goncourt. Af Oscar Levertin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420
OSCAR LEVERTIN.
väfsglittret och hans religion för
termometer och mikroskop — finns hos alla
de andliga framtidsmännen i Frankrike
vid 1850-talets afslutning och 1860-talets
början. Hur kommer det ej fram i
Taines förstlingsskrifter, dogmatiskt
skärande och hänfördt på en gång, eller i
Renans ungdomsverk, L’avenir de la
science? Hvad denne lille bretagnare, som
en gång skulle blifva en så stor
skeptiker, allt hoppades den gången — och
allt af den exakta forskningen! Och hvem
minns ej själf något snarlikt från något skifte
af sitt lif? Kanske var det just det
öfverdrifna i detta hopp som sedan låtit så
många vända sig med hån bort från
vetenskapen som från en vanmäktig gud,
hvilken bjöd stenar i stället för bröd. Man
ville göra den till part i människosläktets
trätor, till agitator och filantrop och
läkare, men vetenskapen, naturens mest äkta
son, hade ärft sin moders opartiskhet,
otillgänglighet och likgiltighet för tillbedjarnes
önskningar och lycka. Vi hoppades för
mycket, vi voro för nära ättlingar af dig, du
lyckodrömmens eviga paria, o Jean Jacques
Rousseau, för att kunna böja oss inför den
resignation, som är naturstudiets enda lära
— låtom oss hoppas, att det kan gå med
åren, ty den undergifvenheten med klar
blick och kall panna är dock det enda
manliga. Låtom oss lägga »Les
Confes-sions» på hyllan och söka härda oss med
romarkylan och romarresignationen hos
Lucretius!
Men när Goncourterna grundlade sin
litterära metod, var det faktiska ännu
dagens lösen, och deras romaner äro också
små sociologiska monografier. I Manette
Salomon behandlas så den urspårade
konstnären, i Renèe Mauperin den unga
flickan inom den högre bourgeoisien, med
artisteriets tendenser, genom hjärtats
förfining höjande sig öfver sin samhällsklass,
i Germinie Lacerteux den erotiska
tjänstflickan i Paris, o. s. v. Hvad som hos
Flaubert blef tröttande antikvarisk
vidlyftighet, hvad som hos Zola är ett jongleri med
förflackade Darwinska teorier, som gjort
mannen i Médan till en sorts biologiens
Flammarion, blef hos de båda bröderna en
undersöksaktig afsiktlighet, och deras
böcker blefvo allt för mycket »fall» från
samhälls-iifvets poliklinik. Det är »bloc nötes»,
hopställda till en roman, och alla dessa kalei-
doskopbilder, hvar och en i och för sig
sprittande af den ögonblickliga
sensationens nyckfulla lif, förbrylla, förjaga
intrycket af hvarandra och blifva utan rätt
enhetlighet. Hela detta vetenskapliga arbetssätt
med sitt materialsamlande och sin
vördnad för dokumentet är det väl också som
varit stötestenen, på hvilken realismen fallit.
Det är detta som gifvit den dess falska
och löjliga anspråk på vederhäftighet,
noggrannhet, med ett ord på att vara »faktisk».
Zola har i detta afseende slagit
världsrekordet — eller hvad skall man säga om
hans sista bok Sanningen om Rom, i
hvilken den eviga stadens hela historia,
konst, forntid, nutid och framtid finnas, allt
först upptecknadt i små annotationsböcker
under tre veckors samvetsgrant arbete i
världsstaden vid Tibern. Ack, Honoré
de Balzac, du som stängde dig inne klädd i
munkkåpa och skapade i vild feber din
tragikomiska värld, mer än den riktigas
spegelbild, dess förklaring, hvad du föga tänkte
på urklipp och notisböcker, — du satte
dig vid skrifbordet, och allt det vardande
brusade genom din hjärna. Du skapade,
som Gud Fader, ur dig själf jord,
tidsåldrar och människor, och det blef en värld,
skön och förvirrad, villsam och hisnande
som den riktiga eller mer — med helgon
och vidunder och guld och synd och hvita
blommor, som knoppades i skuggan, och
förvridna ansiktens hat och trängsel öfver
gatorna. Du fortsatte Vår Herres verk och
timrade öfver lifvet en fantastiskt
imponerande öfverbyggnad — dina
»scraps-sam-lande» elever äro allvarligare folk. De tro,
att den glada vetenskapen behöfver
aktua-rier och registratorer, och de bokföra den
lilla lifstillfälligheten med reporterns
för-gudning af bagatellen. Just här ligger,
förefaller det mig, den Goncourtska
romandiktningens svaghet. Trots stilens skimmer
verkar den prosaisk, därför att
verklighetsiakttagelsen ej är för de båda bröderna
språngbrädan, från hvilken konstnären
kastar sig ut i en fri och okänd rymd, utan
mål i och för sig, uppblåst, öfverdrifven
och prässad som detaljen i ett
rättegångsprotokoll och symptomet i en sjukjournal.
Frånsedt detta drag af en förklarande
statistiker, denna brist på en inre
eruption, som i inspirationens hetta låter
strömma fram i oberäknadt och mäktigt flöde
lava, eld och slagg, äro dessa Goncourt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
