Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Litteratur. Edmond de Goncourt. Af Oscar Levertin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDMOND DE GONCOURT.
4I9
ska romaner små mästerverk, särskildt
genom den oöfverträffliga finhet och
säkerhet, med hvilken hvar enskild situation
skildras. Båda skickliga i att föra ritstift
och grafstickel •—• Jules de Goncourts
etsningar t. ex. efter Fragonard äro fulla af
eld och lif — hafva de utpräglat hvarje
profil de skisserat, hvarje interiör eller
landskap, i hvilka de infört sina personligheter,
som om de graverats på kopparplåt. Språket
kan sakna stämningens lyriska
daggstänkt-het liksom lidelsens hvitglödgning — men
intet af de små kapitlen, ingen sida i
Goncourts verk skall man kunna hitta, som ej
äger konstnärlighetens prägel som bild och
stil, som vision och uttryck. Lägger man
härtill ämnenas ofta intressanta, alltid
di-stingueradt valda karakter, hvarigenom de
båda bröderna verkligen åstadkommit en
följd af betydelsefulla sedebilder ur modernt
lif, kan man tryggt säga, att dessa böcker,
som alltid skola ihågkommas, därför att de
vid sidan af »Madame Bovary» inledt en
stor och egendomlig rörelse inom den
franska litteraturen, också genom sitt inre värde
skola behålla en hedersplats i seklets
romandiktning, äkta franska i sin till
ytterlighet upphetsade nervositet och sina vridna
och maniererade stilistiska arabesker öfver
en i botten nykter komposition, romanskt
hvass, intelligent och säker.
Hvad som kan verka tyngande och
opoetiskt i brödernas romaner, är naturligtvis
alldeles på sin plats i deras historiska
arbeten, och deras dubbla intressen, deras
dubbla gåfvor som diktare och undersökare
hafva här smält samman och skapat verk af
sällsynt fulländning. Deras skildringar från
förra seklet af Ludvig XV och framför
allt af dess ledande damer, från la
duchesse de Chateauroux till Marie
Antoinette, äro mästerstycken, hvilka ingen
historiker, bekymrad om tidens inre lif, kan
förbigå. Endast de många, för hvilka
historia blott är officiela handlingar,
diplomatakter och stämpelpapper + deras egen
skrifsand, äga rätt att försumma dem.
Ännu ypperligare än dessa karakteristiker äro
de arbeten öfver sjuttonhundratalets kultur,
seder och konst, hvilka de båda bröderna
utgifvit. Man har förebrått dem förkärlek
för kuriositeten, för den lilla färgrika
detaljen, modenycken upphäfd till vikt på de
stora händelsernas bekostnad.
Förhållandet är, att detta tiotal volymer öfver fransk
civilisation från Ludvig XIV:s död till och
med direktorietiden med allt sitt sysslande
med skimrande bagateller om
fruntimmerstoaletter och kärleksförbindelser, samman
gifva något vida djupare än man vid första
ögonkastet märker. De gifva ett sekel af
franskt känslolif, af franska seder, och hvilket
sekel! Just det, i hvilket det moderna
Frankrike med dess intimaste egendomligheter
utdanas. Ty hvad som förlänar studiet af
förra århundradets franska historia och konst
ett så spännande intresse är just detta —
att man här ser det moderna Europas mest
intellektuela och konstnärliga nation få sin
slutliga och bestämda hållning. Helt visst,
franska civilisationen är en ek, äldre än
någon af de gröna jättarne i skogen vid
Fontainebleau, dess rötter nå djupt ner i
mull-lagren öfver förvittrade kulturer, och
medeltidens källflöden befruktade redan
dess telningar. Men i inskränktare mening,
det Frankrike, som vi i dag räkna med,
som allt sedan revolutionen vårdat för
världen konstens och ideérnas heliga eld, det
genomgick under 1700-talet den långvariga
kris, ur hvilken dess moderna institutioner
och dess moderna lynne uppstått. Taine
har med ett mästerskap utan gräns i sin
Les origines de la France contemporaine
skildrat denna utveckling i stort —
samhällslifvet och civilisationens stora
omdaning, — utan system, utan att själfve märka
det hafva bröderna Goncourt gjort det i
smått -— i fråga om sedernas och
känslo-lifvets förvandling. Läser man båda verken
jämnsides, ser man de typer födas, som stå
för kännaren af franskt lif som nationens
karakteristiska representanter. Det är
fransmannen med sina drag af modern atenare
och af senromare och dock en så
egendomlig gestalt för sig själf, den mest intelligent
och sensuelt vibrerande varelse etnografien
känner, logisk och passionerad, med mest
sinne för idéer och linjer, mindre för
färger och minst af allt för musik och hvad
därtill hörer af obestämdt drömmeri och fin
själisk klang genom ljust töcken, en varelse
af nerver, tanke och vilja. Det är den
franska kvinnan — ja hellre än att försöka det
omöjliga att i ett par rader summera
hennes väsens tusen skiftningar, förförelsen och
grundheten, elakheten och förtrollningen i
hennes varelse, tag själf fram Edmond och
Jules de Goncourts Kvinnan under
sjuttonhundratalet. Det är en mycket märklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
