Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Litteratur. Edmond de Goncourt. Af Oscar Levertin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422
OSCAR LEVERTIN.
bok — det har knappast någonsin
betonats, hur mycket som gömmes i den. Alla
de oräkneliga analyser, som den franska
romanen i Frankrike gjort öfver kärleken och
kvinnans lif från klostret till ålderdomen,
få här liksom en historisk grundval af
verklighet. Det är detta som gör, att denna
bok skall lefva och bevara sina
upphofs-mäns minne lefvande, när mången
arkiv-dammig tydare af diplomatisk chiffer, som
med ett högdraget och föraktfullt omdöme
om budoarhistoria lagt den ifrån sig, är så
död, att man får göra en schnitzeljakt
genom encyclopedierna för att hitta titlarne
på hans upptäckter."
Denna Frankrikes moderna utveckling
under 1700-talet framträder dock tydligast
med en rent symbolisk klarhet i den
franska konsten, som först med Watteau
emanciperar sig, blir trån hjässan till
fota-bjället nationel, och det är ju också från
den stunden som Paris tager den
hegemoni inom de bildande konsternas
statsgrupper, som sedan dess många gånger väl
bestridts men i det hela dock aldrig
kunnat afhändas Seinestaden. I skildringen
af de artister, genom hvilka den franska
konsten finner sig själf, är det också som
bröderna Goncourts lifsgärning når sin
topppunkt. De tre volymerna öfver konsten
under 1700-talet, det är deras lifs
största resultat, och den franska litteraturen,
så rik på geniala verk öfver systerkonsterna,
har dock intet arbete att uppvisa, som
öfverträffar detta. De båda bröderna täfla
med Théophile Gautier i underbar förmåga
att beskrifva, att i ord transponera det
hemlighetsfulla lifvet i ett färgackord och
den uppenbarade mystiken i en åtbörd, de
täfla med Baudelaire i poetisk känsla för
kulör och linje och med målaren
Fromen-tin i insikt om det tekniska, om
handgreppets betydelse. I denna bok samarbeta
historikern, poeten, samlaren och artisten, invigd
i handtverkets alla strider och försök, för
att värdigt skildra denna konst från
ro-cocon till empiren, så länge förgäten och
missaktad och dock en af de säkraste
väx-lame på odödlighet, som den franska
civilisationen äger. De hafva lyckats antyda
denna periods myllrande rikedom på
krafter, de hafva lyckats poetiskt tolka lifsverk
af sådant känslodjup och sådan
melankolisk intensitet som Watteaus likaväl som
en Fragonards bländande improvisationer,
en Chardins borgerliga innerlighet likaväl
som Debucourts sarkastiska boulevard-lynne.
Först under träget arbete med just denna tids
konst framför dukarne i Salle Lacaze eller
med Bouchers etsningar i handen kan man
fullt förstå, hur rikt detta verk är.
Enstaka fel finnas nog i fråga om
uppgifter, men den litterära förklaringen af dessa
bleknade dukars skönhet, den kan ej
tänkas djupare, riktigare eller vackrare.
Det har anmärkts, och det. är sant, att
stilen i sin ifver att uttrycka allt ofta blir
konstlad och tröttande. Men det är ju
heller ingen de enkla linjernas konst som
det här gäller att skildra. Med sina
brytningar och svängningar gifver den
Goncourt-ska prosan just den snäckformens koketta
rörelse, som med sin dansande kvinnliga
höftlinje är rococons sinnliga och bedårande
rytm. Och stilen har just öfver sig det
slipade och facetterade, det
ädelstensskimmer och paljettglitter, det oroliga
reflexljus öfver siden och hvita skuldror, i
hvilket rococon strålar i vår fantasi.
Dessa korta reflektioner gälla båda
brödernas gemensamma verk — men också
Edmond de Goncourts särskilda anpart
däraf. Att han som romanförfattare
kunnat: skapa ensam, det visar bäst La
Faustine, skrifven efter broderns död och en
af samtidens mest fängslande romaner.
Den konstnärliga kurtisanen från våra
dagar är nog flera gånger skildrad med
starkare färger och mer rusande doft, men
knappast är någonstädes kvinnans geniala
hysteri tecknad med sådan nervositet och
så orolig och febril puls. Att det var
Edmond som i de historiska verken gjort
brorslotten, det visar hans många
själfständiga arbeten i denna väg efter Jules’
död. I fullaste måtto ägde lian så rätt
både att skörda den dyrköpta och sena
ära, som kom brödernas lifsverk till del,
och att bära den ofta hatfulla reaktion
mot detsamma, som förmörkade hans
sista år.
Orsaken till den isolering, i hvilken
Edmond de Goncourt mer och mer kom, var
framför allt publikationen af broderns
och hans memoarer. Lika obestridt
fängslande som detta verk är med sitt
skvaller från den litterära världens kulisser
under nästan ett halft århundrade — och att
det i detta afseende blir för framtidens
litteraturhistoria en rik om också ej alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
