Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett jaktminne från Afrika. Af Erik E:son Rålamb. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT JAKTMINNE FRÅN AFRIKA.
455
råde med susande fart mellan hästar och
jägare, uppmuntrade af araberna, som
okvädade haren med allehanda tillmälen
såsom: »tag honom den hunden, det
svinet, den juden, son af en jude» o. m. d.
Till sist slog dock en falk fast. De andra
kommo till, och så blef alls todt och
slut på den jaktdagen.
Därpå följde ett par jaktdagar af
mindre betydenhet; en del harar togos.
Sista dagen var inne; vi skulle ännu
en gång försöka vår lycka på
jaktstråten. Den ena haren sprang upp efter
den andra, en och annan rapphöna föll
också offer för våra falkar, och jakten
var liflig. Min sidoman i ryttarelinien,
kaiden, upptäckte en hare i legan. Med
mycken försiktighet meddelades detta de
öfriga ryttarna, för att inte haren skulle
höra hvad som »sades» och rädda sig.
Jag har hört förtäljas om flere
exempel på dylik försiktighet. Min sagesman
jagade en gång tillsammans med
araberna. Man ville hemföra en lefvande
hare för att dressera unga falkar. En
ryttare ropade då plötsligt »en orm»;
alla samlades och bildade en cirkel om
platsen samt redo först i skridt, så i
traf och sist i galopp, då en hoppade
ur sadeln och stannade inne i ringen
hvilken alltmera förminskades medan
farten ökades. Mannen i midten bredde
plötsligt ut sin »bournous» och kastade
sig framstupa öfver en tufva samt reste
sig upp med en hare i handen. Min
sagesman, som mycket förvånad åsett
det hela, frågade hvarför han sagt sig
se en orm och ej haren. Araben
svarade med stort allvar: »Du må veta, att
om jag sagt att haren var där, hade
denne förstått det och räddat sig, nu
anade han intet!»
Ej heller vågade haren kila ut mellan
hästarna, sedan ringen en gång var knäppt.
Som vi europeer föredrogo en god
jaktlöpning mot att döda haren i legan,
bildades halfcirkel, haren motades upp,
och falkarna släpptes. Jösse var kvick
i vändningarna och undgick länge
falkarna med lätthet men hamnade dock
efter en stund i sadelväskan.
Solen sjönk mot horisonten. Hästarna
hade gjort ett drygt dagsarbete, det var
ännu långt till lägret och tiden inne att
vända om. Man rastade. Den ene
araben efter den andre satt af, vände
ansiktet mot öster, föll på knä och
förrättade sin bön. Det var en vacker tafla
dessa knäböjande gestalter i sina pittoreska
kostymer och med sina brynta, allvarliga
ansikten, försänkta i bön, som afslutades
med de tre bugningarna med pannan
mot marken. Bakom ryttaren stod hästen
tåligt väntande. Betslet och den röda
sadeln med sina brokiga stickade
mönster fingo ännu mera färg af
rosaskimret från aftonsolen.
På hemvägen stöttes ännu en hare.
Falkarna släpptes, och det blef en
lifvande galopp i aftonsvalkan, tills jösse
efter en förtviflad kapplöpning upphanns
och togs af sina blodtörstiga förföljare.
Solens sista strålar kastade sin
guldglans öfver öknen med ryttarskaran och
dess brokiga blandning af ljusa
kostymer och olikfärgade hästar, dä vi redo
fram mot tälten, från hvilka röken sakta
steg mot himlen. »Slougis» och
lurfviga kabylska hundar mottogo oss med
ursinnigt skall, medan kameler, åsnor,
barnungar, får och getter med en mera
stillsam förundran åsågo vårt intåg. Det
var aftonen före vår affärd, och vi skulle
hedras med ännu en »difla». En stor
eld brann framför tältet. Kring den voro
samlade en stor del araber, som redan
stekt »mechoui» och preparerat
»kous-kous». Måltiden intogs på arabmanér
och var i det hela hvad anrättningarna
beträffar lik den förut omtalade, men
kryddad af den goda aptiten efter dagens
vedermödor befanns den ypperlig. Ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
