Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Giovanni il forestiere. Siciliansk berättelse. Af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
RUST KOEST.
den ovänliga, ogästvänliga klang det haft,
när han först kom hit, nu ljöd det nästan
för hans öra som ett familjenamn och
ej som ett löst påhängdt öknamn eller
stickord.
Il forestiere stannade i gathörnet och
betraktade barnens lek. Ej af intresse,
det var som om leken ej roade honom —
som om den tvärtom pinade honom,
men som om han tvangs att bli
stående mot sin vilja. Han stod så
fördjupad i tankar, att han ej märkte, hur
en liten fullastad åsna, som prudentligt
och högtidligt spatserade nedåt gatan,
puffade till honom med sina af
grönsaker fyllda sadelkorgar, och han gick ej
ur vägen ens för den stora gethjorden,
som följde strax efter åsnan som hären
efter anföraren. Getterna trängdes med
honom och skubbade sig emot honom.
På en gång stannade åsnan tvärt och
gaf till ett genomträngande skri, som
öfverröstade barnens rop. Det ljöd som
ett svar på deras rop, som ett dödsskri.
Mannen ryckte till. Säkerligen skulle
han ej lagt märke till något så alldagligt
som ett åsneskri, ifall detta ej kommit
så plötsligt och skurit alldeles in i hans
öra. Han skakade flere gånger på
hufvudet som om han ville skaka bort
ljudet. Barnen skreko allt hög re för att
göra sig hörda öfver åsnan, som
alltjämt skriade.
Luften var en stund uppfylld af de
gälla barnrösterna, den skrällande,
knäppande, pipande musiken och åsnans
brutala nerv- och hjärtpinande skri.
Giovanni il forestiere flyktade hastigt
in i »Caffe Unione», dit han ämnat sig.
Kaféet var fullsatt. Hela den smala
skinnsoffan längs långväggen var tätt
besatt med gäster. Idel stamgäster. Men
inga flaskor och glas stodo på de små
smutsfläckade marmorborden framför
soffan. Man rekvirerade inte något. Det
ingick synbarligen ej i kundernas vanor,
ej heller. tycktes värden vänta något dy •
likt. Han stod med händerna i sidan
och mössan på hufvudet midt i rummet
och nickade till de inträdande, allt efter
som de kommo.
Endast en röst hördes. Skolläraren
Teodore Falcones. Han läste högt ur
den nyss ankomna Giornale di Sicilia.
Det var nyheter från kriget i Afrika.
Stora nyheter i dag. Telegram om
slaget vid Amba Alagi. Major Toselli med
sin kolonn af hvita soldater, af våra
soldater, hade gjort under af tapperhet,
hela skaran hade kämpat och dött som
hjältar.
Hur man öfver allt i Italien, alltsedan
det: olyckliga krigets början, längtat efter
en nyhet som denna!
— Det här är ändtligen något man
vågar tro på, sade skomakaren, i det han
slog handen i bordet. Det här tror jag
verkligen inte, att regeringen själf satt
ihcp, som den annars brukar göra för att
föra oss bakom ljuset. Här talas det
inte om att vi vunnit några märkvärdiga
fördelar eller att abessinierna dragit sig
tillbaka. Det bruka de alltid säga, och
dagen därpå måste de taga igen det för
att man inte med sina egna ögon
skall kunna se, hur de ljugit. Hvad de
säga, så är resultatet alltid detsamma,
att abessinierna intagit bättre positioner,
att de kringgått de våra eller narrat dem
i en eller annan fälla! Nej, det här är
nog sannt. Här står bara om olycka
och förlust af människolif, om hela
kolonnens nedsabling. Men det står också,
att de våra varit tappra, underbart tappra,
och det tror jag. Läs ännu en gång,
hvad tidningen säger, signor Falcone.
Det är roligt att höra det en gång till.
Skolläraren läste: »Hvilket
beundransvärdt hjältemod som denna lilla skara
och dess tappre anförare visat! Dessa
härliga ynglingahjältar ha sannerligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
