Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Giovanni il forestiere. Siciliansk berättelse. Af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIOVANNI IL FORESTIERE.
Siciliansk berättelse
Af RUST ROEST.
EN skara barn lekte i gathörnet.
De hade bundit några färgade
trasor på käppar, som de
ursinnigt svängde, under det de med full hals
ropade: »Lefve Italien, lefve hären, ned
med Afrika!»
Några af skrikhalsarne bildade
musiken till denna »partenza per 1’Africa».
Dessa stodo under anförande af en
svartlockig krabat på fem år. Ett par af
musikanterna hade fått tag i några
kopparlock, som de slogo mot hvarandra
med all tänkbar energi. Ett par blåste i
trumpet, en höll i handen en afdankad
mandolin, på hvars ostämda strängar han
knäppte.
En liten flicka på väg från källan
stannade för att se på pojkarnes lek.
Hon stod alldeles orörlig med händerna
på höfterna för att hålla i jämnvikt det
höga vattenkruset, som hon bar på
huf-vudet. Men också hon skrek med högan
röst: »Lefve hären, ned med Afrika!» och
hon tillade af egen drift: »Död åt
Me-nelik!»
Gossarne togo upp ropet »lefve
Italien, lefve hären, ned med Afrika, död
åt Menelik!»
Nerifrån den besvärliga trappgränden
kom en man gående. Han kom ut från
ett gammalt stenruckel och gick
långsamt uppför gränden, som ledde till
Adernös hufvudgata. Halfvägs i
gränden stod en palm och sträckte sig öfver
stenmuren. Under den stannade mannen
ett ögonblick och pustade ut, det var
hans vanliga rastställe, just där började
gränden bli brantare. Han hade dragit
den långpåsiga lufvan ned öfver pannan,
nu skuggade han också med sin seniga,
bruna hand för ögonen, solskenet var
bländande. Han suckade flera gånger
djupt och stönade. Han var emellertid
ej en så gammal man, som han
förefallit, då han sträfvade uppför backen. Det
var ej åldern som plöjt fåror i det mörka
ansiktet och böjt den höga gestalten till
likhqt med en gubbes.
Han var klädd i den vanliga
sicilianska fattigmansdräkten, en brun, urblekt,
trädsliten sammetsjacka och knäbyxor.
Sandaler af ogarfvadt fårskinn täckte
fötterna, kring benen voro virade
linnetrasor ombundna med snören. Det låg
•något oändligt tungsint och hopplöst
öfver mannens alla rörelser, äfven nu, då
han gick lättare och mera obesväradt pä
den jämna gatan.
Personer, han mötte, hälsade på
honom med ett vänligt »goddag Giovanni»
eller »goddag forestiere». Han tycktes
vara lika van vid det ena tilltalsordet
som vid det andra. Namnet il forestiere
— främlingen — hade liksom förlorat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
