Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Giovanni il forestiere. Siciliansk berättelse. Af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
466
RUST KOEST.
låg en knäböjande, hopsjunken gestalt.
Det var Giovanni il forestiere. Han hade
fattat tag i en flik af det svarta klädet,
som täckte katafalken, och höll den
krampaktigt fast, under det att hans
läppar oupphörligt rörde sig
Nu tystnade sorgmarschen, orgeln tog
vid, och mässan började.
— Signor sindaco, får jag säga det
jag har att säga?
Il forestiere hade kommit ljudlöst in
i sindacons arbetsrum Signor
Buonac-corsi såg vänligt på honom och nickade.
— Sätt dig, forestiere, du har svårt
att stå!
Giovanni satte sig, men endast ett
ögonblick, så reste han sig och började
med våldsamt upprörd stämma:
— När jag hörde, hvad ni sade om
honom, signor sindaco, och när de läste
upp för mig, hvad som stod om dem i
kyrkan, då ville jag skrika och det högt
för alla: Han var min son, min son!
— Hvem, forestiere?
— Den där gossen, Gaetano Boscio
från Augusta, trumslagaren vid Amba
A lagi.
— Du yrar, forestiere, du har ju ingen
familj.
— J°> jaS hade honom — Ni har
rätt — nu har jag ingen. Signor
sindaco, ni är god som hör på mig, det är
som om jag skulle dö, i fall jag icke fick
tala, det är som om det måste ut, som
om jag inte kunde hålla det tillbaka
längre — det må sedan gå hur som
helst för mig — jag skall ta följderna
på mig. Ville jag inte det, stode jag
inte här nu.
Ser ni, signor sindaco, jag var ung,
nygift, jag hade en liten son — honom.
Vi bodde i Siracusa, jag var
stenhuggare, vi voro mycket fattiga naturligtvis
— och så körde han, padronen, oss ut
på gatan, min sjuka hustru och det lilla
barnet. Vräkte ut oss! Jag föll på knä
och tiggde honom att få stanna — vi
måste ju ha tak öfver hufvudet — men
han var hård och usel. Han skrattade
åt mig. Och jag tog upp knifven och
stack ned honom. Man släpade mig
till fängelset, oh! ni må tro att jag gjorde
motstånd, jag ref dem och jag bet dem
och jag slet mig ifrån dem, men det
hjälpte inte. Man förhörde mig, och jag
blef dömd till tjugusex års straffarbete.
Men jag stannade inte kvar, jag rymde
genast — jag satt inte inne en månad —
jag måste ut, min hustru svalt, och det
lilla barnet svalt —- det fanns inga galler
eller murar som kunnat hålla mig.
Han talade som om han ännu varit
jagad, flämtande, med snyftande,
oartikulerade ljud i hals och strupe.
— Jag kom ut, jag vet inte hur. Jag
undgick dem, jag vet inte på hvad sätt,
de voro efter mig, som om jag varit ett
vildt djur. Jag kände mig ibland som
ett vildt djur.
Jag hade en svåger, han var fiskare.
Han seglade min hustru och min lille
gosse till Augusta. Jag vågade mig inte
dit. Det var för nära Siracusa. Jag låg
gömd hela vintern — det är detsamma
hvar. Frampå sommaren kom jag hit.
Man kallade mig »främlingen», därför
att ingen visste, hvarifrån jag kom eller
hvar jag var hemma. Jag talade inte
om det för någon — jag måste hålla
det hemligt, och jag har hållit det
hemligt öfver tjugu år, för att de inte skulle
taga mig och sätta in mig på galeren.
Det sved i hjärtat, må ni tro, när jag
såg kamraternas små gossar — jag
längtade så gränslöst efter mitt barn. Min
hustru dog. Gossen kom till en familj,
som var god emot honom. Mannen hade
varit soldat, hade tillhört Garibaldis
friskara, hustrun var en god moder. De
visste ej något mer om mig än att jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
