Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Giovanni il forestiere. Siciliansk berättelse. Af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIOVANNI II, FORESTIERE.
465
Och öfverallt i kyrkan barn, barn,
barn!
Familjefäder med småbarn på armarne,
mödrar med småttingar trippande efter
sig. Större barn, små också de, buro
andra ännu mindre. Hur de buro dem!
Pustande och släpande och så ovårdligt,
att de små, röda barnkropparne kommo
till synes helt blottade. Mycket kläder
var det häller inte att draga ner,
isynnerhet inte på de små flickorna, de hade
endast ett linne och en klädningskolt
på sig.
De mera försigkomne af barnen blefvo
stående framför katafalken och stafvade
igenom inskriptionerna till föräldrars och
farföräldrars beundran och uppbyggelse.
Andra klättrade upp på alla omöjliga
och otänkbara ställen på staket, altare,
trappor. De barn, som brukade leka
»partenza per 1’Africa» — man höll
alltjämt på därmed äfven efter Amba Alagi
— hade kommit tillsammans till kyrkan
och sutto nu uppspetade grensle på
gallret, som afstängde ett af sidokapellen.
Ej ett ögonblick höllo sig skrikhalsarne
i stillhet under sina balanseringsförsök
däruppe. Anföraren med det
svartkrusiga håret var den oregerligaste af dem
alla.
Största trängseln åstadkommo stadens
och näjdens halfvuxna flickor, —
toif-och trettonåringar med djärfva och
utmanande ögon och högst ogeneradt sätt.
De trängdes och knuffades med alla,
mest med ynglingarne och de unga
männen, som i förbigående hviskade till dem
förälskade ord.
Där kommo stillsamma unga nygifta
skönheter med förtjusta svartsjuka män;
gummor och åldringar; en skara nunnor
från det närbelägna klostret; några
ståtliga gendarmer i stor uniform.
Kyrk-tjänaren sysslade framme vid högaltaret
med att ordna altarduken och framsätta
de heliga kärlen. Nu tändes de långa
Ord och bild, 3: te årg.
vaxljusen, det ena efter det andra.
Organisten satt redan vid orgeln, man märkte
det af de oharmoniska och omotiverade
ljud, som allt emellanåt ljödo genom
hvalfven, under det att stadsmusiken
prof-blåste sina inässingsinstument nere i
kyrkan. Nu brusade det som en våg genom
hufvudskeppet, det var skolbarnen som
strömmade in och under lärarens och
lärarinnans tillsyn togo plats på
stolraderna. Det var lifligt också där, ett
hviskande, tisslande och tasslande, ett
puffande och sparkande på gossidan och
ett oupphörligt ömsesidigt hjälpande med
ordnande af slöjorna och schalarne på
flicksidan. Kyrkklockorna ljödo med
hvarje minut allt starkare och mer
fulltonigt manande. Nu inträdde
honoratiores och intogo sina platser. Sindacon
och hans två bisittare gingo högtidligt
upp på den med italienska flaggor höljda
estraden och satte sig att presidera i de
förgyllda, sidendamastklädda karmstolàrne.
Strax efter dem följde majoren, de två
kaptenerna och de sex löjtnanterna i
paraduniform. De satte sig under mycket
sabelskrammel.
Musiken började blåsa. En
präktig sorgmarsch tonade genom domen,
alla reste sig och blefvo stående under
det de officierande prästerna och
korgossarne från sakristian tågade in i
kyrkan och ordnade sig till sorgmässa
framför altaret. Det var en gripande,
skakande stämning. Marschen började som
en jubelhymn, man hörde kanonernas
dån och trumhvirflarnes maning, så följde
ett smekande, vemodsfullt, skälfvande
sorgmotiv, som steg och steg och fick
jubelhymnen att så småningom tystna,
så ljödo åter trummorna, men förstämda,
och med sorgmarschen blandade sig
segermarschen, stämd i moll.
Öfverallt i kyrkan hördes
snyftningar. Tätt intill katafalken, så nära, att
den nästan tycktes resa sig öfver honom,
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
