Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Litteratur. Det moderna Italiens författare. Prosalitteraturen. Af Helmer Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELMER KEY.
512
Den, som icke fattar, att en väldig ångare,
som trotsar haf och storm med sitt svarta
skrof af järn och sina kraftiga maskiner,
är vida skönare än ett fullriggadt
fregattskepp, som kastas hit och dit af
stormen, den bevisar endast därmed, att hans
skönhetskänsla icke hunnit utveckla sig
i nivå med den moderna kulturens
framsteg.
Man kan icke heller neka, att det ligger
en riktig tanke till grund för dessa, som
det kanske synes, något paradoxala
uttalanden. Ty gifvet är, att man måste kunna
afvinna äfven industriens skenbart mest
prosaiska alster poetiska synpunkter. Att
t. ex. ett bantåg, som bortför den älskade,
kan lämna stoff till en högst poetisk bild,
har den störste af Italiens nu lefvande
skalder, Giosuè Carducci, visat i den
stämningsfulla dikten »Vid järnvägsstationen i
Bologna en höstmorgon». Såsom en
karakteristisk tillfällighet kan vidare nämnas, att
Italien är det enda land, som, mig
veterligt, tills dato äger en utarbetad skiss till
en fullständig estetik på rent psykologisk
grund, Marcio Pilos »Estetica», en bok, som
innehåller flera intressanta uppslag.
Författaren ryggar icke tillbaka för någon
ytterlighet; han identifierar konst och
naturintryck och gör nästan ingen skillnad på det
ändamålsenliga och det sköna. En maskin,
som arbetar väl, säges sålunda göra ett
skönhetsintryck, och sporten räknas
konsekvent till de sköna konsterna.
Om man alltså betänker den italienska
kulturens utvecklingsgång under ofvan
antydda skede, innebär det ingenting
öfverraskande, att den realistiska riktningen
framträder tämligen starkt. Man har
excellerat i skissen, i att skildra lösryckta
intryck, och fördjupat sig i yttre detaljer men
ofta saknat förmåga att gifva en helhet åt
kompositionen eller allmängiltig betydelse
åt sitt ämne. Man har sagt, att denna
riktning har samma fel som fotografien och
med rätta. Ty också fotografien återger
det yttre såsom ett lösryckt stycke af ett
helt, t. ex. i ett landskap, hufvudsaken
tillika med alla likgiltiga bisaker. Hvad
som ligger inom synfältet, kommer på
plåten, om det också t. ex. är en bred
tråkig förgrund eller allehanda tillfälliga
företeelser, som störa, emedan de för det hela
äro utan all betydelse. Med andra ord,
den inre proportionen, som består i att
hufvudsaken tydligt framträder och
bisakerna försvinna, saknas. Det är samma fel,
som t. ex. den italienska -realismens
främste förkämpe Giovanni Verga begått i en
af sina romaner, som begynner med
beskrifningen på en eldsvåda. Huset, hvarest
elden bryter lös, ligger vid ett torg.
Folket strömmar till: man diskuterar, börjar
vidtaga anstalter för att släcka och dylikt.
De flesta författare skulle genom vissa
allmänna drag ha sökt suggerera läsaren
föreställningen om hur det tedde sig. Verga
däremot söker åstadkomma det åsyftade
intrycket genom korta impressionistiska
samtalsfragment. Herr X. säger, herr Y.
ropar, o. s. v. Men resultatet är, att lä
saren säkert, efter att ha hunnit några sidor
fram i boken, liksom mången lekman
framför en s. k. syntetistisk tafla, torde ta sig.
för pannan och förbluffad fråga: »Hvad i
Herrans namn skall det föreställa, det här?»
Det skulle emellertid vara ytterst
orättvist att bedöma Giovanni Verga som
författare efter detta lösryckta exempel. Han
är tvärtom den mest sympatiske, den mest
artistiske af Italiens realistiske skriftställare,
på samma gång som han också är den
sannaste, den mest typiske af dem alla.
Han är ända till pinsamhet samvetsgrann;.
han har säkert aldrig skrifvit något, om
hvars sanning han icke varit på det
djupaste öfvertygad.
Men denna samvetsgrannhet låter honom
ofta alltför ängsligt krypa utefter jorden,
och ju äldre han blifvit, desto mera har också
den naturalistiska metoden skadat honom,
denna sträfvan, som utmärker honom, att
försöka öfverflytta lifvet direkt, att utveckla
ämnet genom beskrifningar af det yttre
och dialoger, betraktande analysen såsom
ett förarbete, öfverlämnande åt läsaren själf
att sluta sig till de inre motiven.
Denna anmärkning gäller dock närmast
hans senaste verk. I hans ungdomsarbeten
pulserar ännu ett varmblodigt
konstnärstemperament, som följer sin inspiration.
Flera af dessa, såsom t. ex. hans »Storia
d’una Capinera», hans »Eva» äro i sin genre
verkliga mästerstycken. Dessutom visar
han sig i sina folknoveller såsom en högst
betydande skildrare utaf allmogens lif. En
af dessa, »Cavalleria rusticana», har också
dels såsom drama, dels såsom opera med
musik af Mascagni burit hans namn
omkring världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
