Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Esaias Tegnér. Några drag af hans lif och personlighet. Af J. J. Albert Ehrensvärd. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530 j. j. ai,bert ehrensvärd.
tegnérsstatyn i lund. modellerad
af c. g. qvarnström.
dessa båda store män, som aldrig fullt
kunde förstå hvarandra, tack vare
grundskillnaden i deras väsen. Ett litet
betecknande drag af Tegnérs förkärlek för det
lysande är den medkänsla, med hvilken
han följde polackernas frihetskamp 1830
—31, medan åter »de belgiske
väfske-darnes» samtida uppror lämnade honom
oberörd. Nyttans mera anspråkslösa
tjänare ägde icke samma förmåga att
uppväcka hans sympatier som de stolta och
i yttre framträdande glänsande
polackerna.
Att med några få ord inom en
begränsad ram teckna hans rika och
skiftande natur är icke möjligt. En
egenskap kan dock icke lämnas åsido, när
man sträfvar efter att ge en bild af
människan Tegnér, äfven om den är af
mindre vikt för uppfattningen af hans
andliga betydelse. Han var, om än med
känsla af sin värdighet, en djupt
blygsam natur, som bättre än någon visste
sin egen begränsning. Under den
bifallsstorm, som Frithiof uppväckte, har han
ensam stått kritisk, och skarpare än
någon har han blottat sin diktnings
svagheter. Han har tänkt högt om sin konst
och därför äfven ringa om sig själf. Han
har aldrig tvekat att framhålla Bellman
och Franzén som vårt lands främste
skalder, och särskildt för den sistnämnde har
han vid hvarje tillfälle ställt sig själf i
skuggan. Han har aldrig tröttnat att sia om
den diktens Messias, inför hvilken hans
egen storhet — konstlad som han själf
ansåg den vara — skulle blekna. Och
han har gjort allt detta med den stora
personlighetens uppriktighet. Oändligt
fjärran har frän honom varit lycksökeriet
hos den, som genom underkännandet af
sig själf vill framlocka artighetens
nödtvungna protest. Han béhöfde det ej
heller; ty som han har väl knappast
någon, som diktat på svensk tunga, varit
uppburen och dyrkad.
För dem, som älska att uppgöra
litterära rangordningar eller med andra ord
att jämföra inkommensurabla storheter,
kan det ju alltid vara ett nöje att
undersöka, huruvida Tegnér fortfarande har
rätt att bibehållas på den främsta
platsen inom den svenska dikten — en plats,
som af hans samtida ingen utom han
själf ville bestrida honom. Det kan
naturligtvis af senare tillkomna medtäflare
knappast vara tal om mera än en —
Fänrik Ståls och Kung Fjalars skald.
Men åtminstone det svenska moderlandets
hjärta torde Tegnér i alla tider stå
närmare. Och härvid är det af ingen
betydelse, om sången nu företrädesvis går
i andra tonarter än på hans tid och om
vi i hans strängar sakna några af de
djupaste och innerligaste tonerna. Ty om
Tegnér själf gäller i viss mån hvad han
sagt i sin ålderdoms härliga hyllning till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
