Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - I vår tid. Af Eva Wigström (Ave). Med 4 bilder af Gisela Henckel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
552
EVA WI G STRÖM (A VE).
»Det tar allt på en människas krafter.
— Men för all del, jag vill ingenting ha
sagt om Lingskan, utan allt godt!»
tilllägger hon med ängslig brådska.
»Det är lätt att förstå, mor Nils Lars.
Gå vi nu då?»
»Ja-a, men hvad ska vi ta till ärende ?
Det är inte rådligt ens för en långväga
främling att söka narra Lingskan. -—Ja sä,
tillkännagifva, att ni förstår en del af
hennes konst — hm ! — Blanda bara inte
in mig, för all del!»
En del af vägen går genom två
potatisfält, öfver hvilkas giftgröna yta violetta
och gulhvita blomklasar hänga slappa,
som om de plågades af lifsleda öfver att
dragas med en obeaktad fägring.
Knippen af Marié sänghalm välla ut öfver
dikeskanterna i gula orediga massor,
som om de underjordiske där solade sitt
guld och med detsamma höllo spelbank
på den gröna renen. I vild fruktan för
att blifva indragen och kväfd i de
gyllene högarne, klänger sig åkervindan
kring vägvårdans styfva stänglar och
hänger sina skära klockor invid hennes
blekblå stjärnor. Bockskägget, som står
på stadig fot djupast nere i diket,
sträcker sig upp i jämnhöjd med renfanan
och breder beskyddande sina hvita,
mjuka blomklasar emellan dennas
förgyllda uniformsknappar och de
underjordiskes skatter; dofter af mandel,
katt-mynta och klöfver samt ammoniak, från en
trädesåker, står som en ånga och faller
med hettan och solskenet öfver
nämndemanskans blottade hufvud.
»Vi få torka», anmärker hon och
famlar med handen efter sin hufvudduk,
som ligger likt en nedslagen suflett på
hennes rygg. »Lukas vallar sina får»,
fortsätter hon, pekande med ett par
fingrar mot trädesåkern, öfver hvilken
luften står så het och dallrande, att
åkerns bruna jordklimpar tyckas springa
i vild skräck åt alla håll. »Synvilla med
Lukases får, ju?» spörjer hon tankspridd
och tillägger, utan att afvakta svar: » Här
finnes mycket som är besynnerligt.
Somliga människor känna till mer än andra,
och det är klokast att ej förarga dem.
Där bor Lingskan — mor Ling kallas
hon.»
Öfver massor af höga blommande
fläderbuskar skymtas en skorsten och ett
stycke af en halmtäckt takås. Mor Lings
bostad är befäst genom ett två fot
bredt dike, öfver hvars halftorkade dy
en brädbit är kastad som brygga.
Innanför denna graf för allt slags afskräde
höjer sig en jordvall, och på denna gro
törne och fläder i ogenomträngliga snår,
men en bresch i vallen med en stätta
förmedlar ytterligare inträdet till den
hemlighetsfulla fästningen.
Mor Nils Lars framtränger med
dödsförakt främst, tar bryggan i ett steg,
går löst på stättan, viker åt sidan.
ti Främmande går före!» säger hon,
döljande sin rädsla under ett sken af
höflighet.
Den främmande rycker fram och
mottages af ett gällt skrän från en vingklippt
kaja, som sitter på stättan och tittar
uppåt i ett mossbelupet plommonträd,
där en röd- och hvitstrimmig katt sitter
och retar henne. Vid ett nytt skrän
från fågeln dyker katten ned från trädet,
fräser ett tag mot gästerna och går
med svansen upplyft och formad till
ett-frågetecken framför dem, åtföljd af kajan.
I närheten af stugan försvinna de båda
bakom en grupp krusmynta.
»Nu får hon bud om besök», nickar
mor Nils Lars hemlighetsfullt. »Nu göra
vi bäst i att tala tyst».
Solen gassar het, trädgårdens
örtsängar se dufna ut, mor Nils Lars drager
sin silkesduk ordentligt fram öfver
hjässan och jämkar knuten under hakan
men är fortfarande orolig. Ingen
människa synes till, men den öfre halfdörren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
