Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - I vår tid. Af Eva Wigström (Ave). Med 4 bilder af Gisela Henckel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I VÅT TID.
553
till förstugan står vidöppen och lämnar
inblick öfver en murad spishäll, på
hvilken några halikolnade bränder ligga och
ryka; det trånga rummet utgör både kök
och förstuga. Mor Nils Lars lyfter
järn-haspen från den nedra dörrhalfvan,
trycker sig intill dörrstolpen och erbjuder
åter den främmande att gå före henne;
ej ett ljud, utom deras steg på golfvets
kullerstenar, förnimmes i huset.
Modigt lyfter den främmande
stugdörrens slitna träklinka och skjuter upp
dörren. En stark lukt af dyfvelsträck,
blandad med kamfert, hvitlök och
malörtsbrännvin, slår emot gästerna; den
främmande ryggar tillbaka och kippar efter
andan, nämndemansmor föser henne
öfver tröskeln. Ögat uppfattar först blott
ett matt, grönaktigt skimmer, som fyller
stugan, och i hvilket några figurer
tyckas simma, likt grodor i en göl grönt
vatten. Stugans små solbrända fönster
äro tätt tillslutna; utanför dem står en
vildapel med rikt löfverk och fruktkart.
»Guds fred här inne!» hälsar mor
Nils Lars i högtidlig besvärjarton, och
tre otydliga stämmor svara: »Tack!»
Efter ett par steg i det gröna
ljuset antaga de där befintliga figurerna
mänskliga former. Med sin ena
toffelbe-klädda fot på stugans enrisströdda golf,
den andra på soffans trälock, sitter en
vaxblek flicka, stödjande ryggen mot
soffgafvelns räckverk; mellan hennes
blod-ösa fingrar snor sig något, som, i denna
omgifning, för tanken på folksägnens
gråhvita orm, men visar sig vara en
virkning. En pojke med ombundet
hufvud sitter på sängkanten, och bakom
matbordet en yngre karl med stärkt
skjortbröst och modern halsduk; ingen af dem
säger ett ord, sedan hälsningarna blifvit
växlade.
»Nej, se mor Nils Lars på
visitbesök!» höres då plötsligt en gäll röst,
som tyckes komma från stugans fyrkan-
tiga järnugn, och lika plötsligt uppdyker
en ny människogestalt från något hemligt
hörn i den hemlighetsfulla stugan. Det
är en liten tunn kvinna, starkt
påminnande om »julkäringarne», formade af
gul pepparkaksdeg. Ansiktet och hela
hufvudet platt som ett fickur eller som en
pepparkaka; på båda sidorna om en
obetydlig bit näsa sitta två märkvärdigt
rörliga russin, föreställande ögon, bröst
och underkropp tunna och flata, som om
bagarn behöft knappa hårdt på degen,
för att kunna forma smalbenen och
fötterna en smula längre än det varit strängt
nödvändigt. Hela figuren är beklädd med
en kort lifkjortel af obestämd färg, och
de till armbågen uppvikna lintygsärmarne
samt linnekragen, som slapp och däfven
faller ut öfver skuldrorna, ha en färg,
som om de droges med svår gulsot.
»En rar visit. — Hvem är den andra,
om det är lofligt att spörja?» fortfar den
lilla julkäringen, och russinögonen snegla
forskande.
»En främmande — resande», svarar
mor Nils Lars och ger sin hufvudduk
en puff vid örat.
»Ondt för bröstet? — Vill ta bort
andan? — Känner till sådant! —
Sommarsolståndet kan brukas till mycket ondt,
liksom vintersolståndet. — Vi ska allt få
reda på, om det onda kommit genom de
fyra elementen eller genom utkastadt
trolltyg. — Men för allt i världen sitten
ner! Flytta sej från sofflocket, Talia, så
de främmande få plats! Den främmande
kippar ju efter andan som en fisk på
torrt land.»
Den främmande förklarar sig dock
vara frisk men önskar samtala med mor
Ling, hvars rykte nått henne.
»Ja, mången har ju genom mig
återfått sitt stulna gods, sin stulna smörlycka
och husfreden med. — Vi två kan gå in
i kammaren!» pratar julkäringen i
tvärsäker ton, i det hon öppnar dörren till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
