Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 1, Januari - Främmande toner. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 DAGBOKEN.
eget språk få en afspegling, som återger
något af originalets storhet och skönhet. Hr
Rings samling omfattar både engelska, franska,
italienska, tyska, japanska och latinska dikter.
Man finner där såväl längre dikter som
kortare. Bland de längre märkas Byrons
Andarnes sånger ur Manfred, Guy de Maupassants
proverb Gamla minnen och Carmen Sylvas
Solens dotter. Bland diktarnamnen fmner man
både nutid och forntid representerade. Charles
d’Orléans och Villon jämte Daudet och
Musset, Goethe och Heine jämte Sturm, Lingg
och M. Hartmann, tolf dikter från den gamla
världen af skönhetsälskaren Horatius bredvid sex
dikter från den nya världen, bärande idyllikern
Longfellows märke. I en så brokig
blandning är det tydligt att ett urval måste göras,
om man vill finna öfversättarens styrka och
förtjänst, och jag tror, att denne gjort sig
själf en otjänst genom att sammanhopa så
mycket och så blandadt stoff. Läser man
hans försvenskning af Goethes Erlkönig eller
af Longfellows Excelsior, märker man i båda
hans förmåga att återgifva det realistiska och
romantiska. Denna förmåga framträder vid
Goethe-profven i allmänhet synnerligen god,
och hans metod är för öfrigt den rätta, den
att vid omplanterandet af för vårt språk
synnerligen omöjliga dikter mera sträfva efter
att återgifva stämningen än att genom ett
ordatroget återgifvande, som lätt nog blir ett
konstigt återgifvande, öfversatta alldeles
minutiöst riktigt, men också så tungt, att hela
dikten förefaller som utmejslad konstprodukt,
men också som dödt handtverk.
Hr Ring uppställer ej dessa ideala
fordringar på ordöfversättning i detalj. Han har
ofta tunga rader, en knagglig rad kan ofta
skämma ett helt stycke hos honom, och man
märker lätt, när han är disponerad eller icke.
När han icke är disponerad, öfversätter han
ordagrannare och ofta korrektare, men då han
däremot är det, glömmer man lätt den frihet,
han tillåtit sig, en och annan enstaka
misslyckad ordvändning för den trohet mot
diktens andemening, som uppenbarar sig i dess
svenska motbild. I den nämnda dikten af
Maupassant eller liknande, där det elegant
och ironiskt blaserade skall finna uttryck,
har jag ej funnit den rätta tonen, den mera
germanske halffransmannen Heine lyckas
genast bättre. Hvad Maupassant-stycket
beträffar, visar hr Ring här en egendomlig döfhet
för skillnaden mellan betonad och obetonad
stafvelse, som måste bortarbetas.
På grund af den förmåga han har att
återgifva det väsentliga, att tolka enkelt och
i bästa mening konstlöst, har hr Ring lyckats
träffa tonen bra äfven där hans formgifning
ej är felfri. På vårt rimfattiga språk torde
exempelvis Villons De hängdes ballad vara
omöjlig att öfversatta fullt ledigt och med s. .k.
pregnanta rim. Så som denna ballad nu
föreligger i sin svenska dräkt, verkar den
dock stiltroget och ger ett godt begrepp om
diktens egendomlighet och dess naiva ton.
Likaså är fallet med Charles d’Orléans’
förtjusande Rondel le Printemps (Våren), af
hvilken jag tillåter mig återgifva de två första
verserna i både original och öfversättning.
Här tyckes det mig att öfversättningen har
en förträfflig hållning:
Natura lagt af sin kappa grä
af rusk och regn och isig vind
och smyckat sig kring länd och kind
med solens guld och himlens blå
och vilda djur med fåglar små
nu jubla ifrån fält till lind.
Natura lagt af etc.
Le temps a laissié son manteau
De vent, de froydure et de pluye,
Et s’est vestu de broderye
De soleil raiant, eier et beau.
Il n’y a beste ne oiseau
Qu’en son jargon ne chante ou crye
Le temps a laissié etc.
Om de japanska dikternas rätt att
inför-lifvas i samlingen är jag fullkomligt oense
med öfversättaren. Hvad kommer mig
He-cuba vid? Hvad bryr jag mig om dessa
sjutton disticher på sina fem eller några flere
rader? Och hvad intresserar det mig, om
en sådan femradig strof har till författare
Matzu-ki-Koan eller Kaki-no Moto-no Åsön Lito-maro?
De kunna ju vara rätt lustiga som
tidsbilder, men någon lyrisk stämning ge de mig
ej, och kännedomen om deras författares namn
ger mig hvarken nöje eller insikt, och ett
utile dulci är väl dock lärdomens uppgift.
Antingen det ena eller det andra är dess
raison d’étre, och när ingendera vinnes, må
man väl säga: hvad därutöfver är, det är af
ondo. Likaså kunde ur samlingen gärna
varit utesluten en sådan kantat som den
rumäniska drottningens med dess sopransoli och
körer af vindar, stjärnor och blommor. Det
är doftpoesi af sådant slag, som för att komma
till sin rätt ovillkorligen tarfvar musikens
hjälp. Äfven den gode Horatius, som har
tolkats bättre än här, har ingen synnerlig rätt
att bli ihågkommen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
