Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 1, Januari - Främmande toner. Af Hellen Lindgren - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
DAGBOKEN.
Hr Ring har splittrat sina krafter för
mycket och sökt på för många håll. Han
har ledts af den förlåtliga önskan att gifva
prof på sin förmåga och vidden af sin
beläsenhet. Hade han valt efter fullt fri smak
och fallenhet, skulle han bättre upptäckt både
sin begränsning och sin styrka.
Något detaljeradt omdöme, som kräfver
större utrymme, kan ej här ifrågasättas.
Af-sikten har här blott varit att fästa
uppmärksamheten på samlingen, som väl försvarar sin
plats bland vår öfversättningslitteraturs
intressantare alster.
Hellen Lindgren.
TEATER.
STOCKHOLMS TEATRAR.
K. Dramatiska teatern.
Dec. 28. En räddande ängel. Lustspel i 1 akt af
A. Ch. Leffler (repris).
Jan. 4. Damernas vän. Komedi i 5 akter af
Alexandre Dumas d. y.
Södra teatern.
Jan. 7. Trilby. Dram i 4 akter. Fri
öfversättning från engelskan.
& &
,use-föreställningarna å k. operanden 16 —
2 3 december utgjorde den största
tilldragelse våra teaterannaler sedan flere år
hafva att anteckna. Till och med de små
restriktioner, som man nödgats pålägga sin
förtjusning vid Ristoris, Rossis, Sarah
Bernhardts och Coquelins gästspel: att »stjärnan»
oförnekligt lämnat sin kulmen bakom sig,
att omgifningen var allt för underlägsen eller
att konsten var bemängd med virtuositet —
försvunno här; dessa Duseaftnar gåfvo ett helt
och odeladt intryck af den noblaste, sannaste
konst. Eleonora Duse själf, hennes
personlighet — och den utfyller strängt taget hela
hennes konst — har i detta häfte blifvit
skildrad med en för geniet känslig uppfattning
af en bättre penna än min; jag inskränker
mig därför till att här meddela några lösa,
mera »fackmässiga» observationer om hennes
spelsätt.
Som hos alla utmärkta skådespelare, säga
hennes entréer så mycket. Hon kommer in
på scenen, som rollen och situationen kräfva
det, men aldrig som den med spänning
motsedda gästen. Santuzza kommer in med
brådskande och dock tunga släpande steg och
vaggande gång, som den som går hela dagen
i arbete och oro. Marguerite Gautier
kommer med små blaserade steg i sidenskor, och
det är genast för alla klart, att det är hemma
hos sig själf hon kommer in, att det är hon,
som bor i det rum, där vi sett styckets ex-
posé afspelas. Mirandolinas första entrée
gifver med ens lustspels- och
rokokokarakteren; hon kommer, fm och pyntad, med
blommor och stora örhängen, med trippande,
högklackad, själfsäker gång, med näsan käckt i
vädret och munnen spetsad till kyss; under
det man däremot i Magdas första entrée ser
och hör, huru hon sprungit hela trappan upp
för att få sluta den älskade systern »Piccola!
Piccola!» i sina armar.
Duse försmår alla teaterknep med falska
sortier och applåd-utpressningsförsök. När
Marguerite Gautier sliter sig ur Armands
armar, så går hon bara sin väg, vacklar icke
ut, störtar icke ut, vänder sig icke om i
dörren för att kasta en lång, dröjande blick
på Armand — och på publiken; hon går
bara, spännande sina nerver till det yttersta
för att hålla sig uppe och tager nästan
blundande det stora steget från kärlek och lycka
ut i det tomma intet.
I detta konstnärinnans omutliga kraf på
enkelhet tror jag att skälet är att söka
därtill, att framställningen ej stegras från fjärde
till femte akten i »Kameliadamen», hvaröfver
jag hörde en af de rikast begåfvade
skådespelerskor, vårt land på senare år ägt, uttala
sin förvåning. Duse vill framför allt undvika
de gråtmilda effekter till billigt pris, som
hvarken författaren eller andra utmärkta
fram-ställarinnor (Sarah Bernhardt och Ida Aalberg)
nekat sig. Man hör ingen gång den ihåliga
lungsotshostan, hennes tal får ej alltför lidande
tonfall, hon får ej händelsevis se sin bild i
spegeln och sjunker ej ihop i fasa öfver sitt
förändrade utseende. Men åskådaren ser
feberglansen i hennes blick, ser, huru hon stilla,
med ett svårmodigt (o, så svårmodigt) leende
betraktar sina afmagrade händer —• och saknar
intet af allt det andra. — Det. tyckes som ville
Duse framhålla, att för denna kvinna är allt slut,
när hon lämnar Armand och sedan smädas
af honom; då blir hon »kaputSedan är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
