Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 2, Februari - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
DAGBOKEN.
spelas — och denna första akt fick på vår
seen en mycket god tolkning, själfva interiören
var trogen och öfvertygande, fruarna Hoving
och Sternvall samt hrr Baeckström och Olsson
hade riktig färg öfver sin framställning af
belysande biroller, och samspelet var förträffligt.
Sedan Edvard Bäckströms dagar har
knappast så vacker rimmad svensk vers talats på
scenen som den, hvaraf vi få njuta i herr
Daniel Fallströms öfversättning af Fuldas
»Talismanen». Det är svårt att framleta ett
banalt rimpar eller en alltför krystad
ordställning i hela detta dramas svenska dräkt,
och det tyska originalets falluckor af
klumpighet och pjunk undvikas berömvärdt af de
lätta, dansande jamberna. Ensamt det, att
stycket fått en så ovanligt lyckad svensk
tolkning, kunde vara ett skäl för teaterns
direktion att gifva det. Ett annat är, att en af
teaterns yngre förmågor — herr Skånberg
— här fått en uppgift, som varit både
tacksam och utvecklande för honom, och detta
är enligt mitt förmenande en ganska viktig
faktor vid repertoarens sammansättande.
Stycket har för resten flere vackra och ett par
roliga scener och gifver tillfälle till en vacker
utstyrsel i kostymer och dekorationer, ett
tillfälle som teaterns direktion med berömvärd
offervillighet tagit i akt. Bland de spelande
är det främst herrarne som utmärka sig.
Herr Skånberg har mycken kraft och schwung
i kungens roll, han talar på lyckligt sätt i
ett något djupare läge än röstens naturliga,
hvarigenom ett visst maner i talet med
konstlade vokalljud till en del undvikes, och han
har nu en gång för alla mer än många af
hans kamrater tillägnat sig en god versdiktion.
Detta företräde hafva fru Hartmanns
samvetsgranna studier under senare år gifvit äfven
henne, men för öfrigt var hennes Rita en
ingalunda lycklig prestation. Hvarje möjlighet
att knipa publikens fnissande med en gest
eller ett tonfall à la Backfisch var
omsorgsfullt iakttaget; alla tillfällen till naiv känsla i
spelet, till plastiskt behag i figuren blefvo stora,
intetsägande luckor i framställningen. Och
så sitter publiken där, vet och tror, att fru
Hartmann alltid är söt och ofta är rolig,
skrattar, när den kan komma åt, men vet icke,
att det hvarken är åt Rita eller åt fru Ellen
Hartmann den skrattar! — Men, mitt
herrskap, förstår ni då icke, att det är åt den
13-åriga Carolina och den 14-åriga Gurli ni
skratta, och hvad ha’ de här att göra?? Den
som står utom teatern, vet ej, huru mycket
af detta man bör lägga för regissörens dorr,
det finns i alla fall en ännu högre
auktoritet, som flere gånger förr fått rätt inför
fru Hartmann, så att hon gjort hvad han
sagt och afstått från hvad han förbjudit,
det är den begåfvade artistens egen
konstnärliga takt och intuition — men hvart togo
de denna gång vägen? Kanske ligger rollen,
som den borde gifvas, för fjärran från hennes
egentliga fack — låt då fru Sandell eller
fröken Behrens eller fröken Jansson spela den,
jag vet ej, om de skulle hafva lyckats, men
ett vet jag, att fru Hartmann har misslyckats.
Fru Fahlman och herr Hillberg hafva mycket
större konstnärliga egenskaper än deras roller
kräfva och fyllde därför sina platser fullt
oklanderligt, utan att hafva tillfälle att riktigt
briljera. Herr Palme har som Omar ännu
en för hans naturel mycket lämplig uppgift.
Han är stereotyp, han har manér i pose och
tal, men han spelar ofta, och särskildt här,
med en äkta underström af fantasi och
svärmeri. Jag fann herr Bæckström verkligt rolig
och har svårt att tänka mig, hvilka andra
afsikter förf. skulle hafva haft med rollen.
Det är sannt, att den sista entréen blifver
meningslöst burlesk, men herr Bæckström
gör den med en briljant komisk verve, och
göres den ej burlesk, blir den lika
meningslös för det, men icke rolig. Låt oss då vara
tacksamma för ett godt skratt och komma
öfverens med förf. om att blunda för
sannolikhetens kraf, åtminstone bör skådespelaren
göra det.
Uppsättningen var som sagdt praktfull, och
inöfningen syntes hafva varit mer än på
senare tid vanligt omsorgsfull.
Om Vasateatern och Södra teatern är ej
mycket att säga. En månadsskrift med
läsekrets öfver hela landet kan svårligen påräkna
sin publiks intresse för andra teaterföreteelser
än dem, som litterärt eller konstnärligt hafva
verklig betydelse. Det har »Fernands
giftermål» ej, om det ock förtjänar att antecknas,
att den befängda farsen var uppsatt och
in-öfvad med en omsorg och en insikt i genren
som hos oss ej äro alldagliga. Sceneriets
rörlighet, som i första akten verkade något
för oroligt, blef sedan till äkta farskarakter,
och alla roller gåfvos på ett sätt, som i fart,
liflighet och spändt intresse hos de spelande,
vid 2 5 :te föreställningen lika väl som på
pre-mièren, lämnade intet öfrigt att önska.
Af Södra teaterns repertoar äro
»Gaspa-rone» och »Petermanns flickor» gammalt nytt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
