Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 3, Mars - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6
dagboken.
få helt försvinna från repertoaren, nämner
vidare Öhlanders »Blenda», ett försök i den
meyerbeerska operagenren — mindre kändt
torde vara, att Blenda, som antogs till
uppförande å stora teatern 1876, prisbelönats i
en täflan, hvarvid emellertid prisnämndens
musikaliska auktoritet, som var ingen mindre
än Ludvig Norman, föredrog den andra
täflings-operan, Gilles »Allt för fosterlandet», ett verk,
som förmodligen också finns i godt förvar i
k. Operans arkiv, där det nog får ligga i
godan ro till domedag — samt kommer så
till de hallströmska operorna, af hvilka
förstlingen (»Hvita frun på Drottningholm», komedi
med sång i 2 akter af Herm. Sätherberg,
musiken af prins Gustaf och I. Hallström) är
närmare femtio år gammal. Den af Hallströms
operor, som längst hållit sig å repertoaren,
är »Den bergtagna», af hvars musik tlera
nummer förvärfvat stor popularitet. Också
lär den ännu denna vår få åtnjuta äran af
en ny repris. Af de öfriga" kunna nämnas
»Vikingarne», »Neaga» och den sista »Granadas
dotter» (1892), som innehöll flera intagande
musikaliska nummer, men föll på grund af
den ohjälpliga texten. Nämner jag så ett par
till stilen föråldrade operor af den danskfödde,
men på sin ålderdom naturaliserade svenske
komponisten Siegfried Saloman, af hvilka dock
»Diamantkorset» gjorde en viss lycka mest
på grund af det talangfulla utförandet (Pelle
Janzon —■ Gigoti och Vendela Anderson —
Zephyrine), så återstår af listan på svenska
operakomponister endast Andreas Hallén, hvars
opera »Harald Viking», ett talangfullt försök
i något modifierad Wagner-stil, emellertid
aldrig gjorde någon lycka i Stockholm och
snart försvann från repertoaren Återstår nu
att se, om »Häxfällan», hr Halléns nya opera,
skall röna ett bättre öde.
Kanske gör den så, då komponisten här
ytterligare modifierat sin stil och gjort tydliga
ansatser att skrifva klart och populärt. Dess
värre har detta, då han icke kunnat vara
konsekvent, endast i kännarnes ögon gjort
hans musik något brokig, på samma gång
som han aldrig lyckas skrifva tillräckligt
lättflytande för att behaga den stora publiken.
Så voro de första scenerna med sitt mer
deklamatoriska skrifsätt förmodligen ett svårt
crux för de vanliga operahabituéerna, under
det däremot de verkliga musikvännerna här
nog senterade komponistens ansträngningar att
åstadkomma solid och karakteriserande musik,
ehuru de kanske icke funno orkestern fullt
så intressant, som de väntat, och dessutom
hade svårt att finna sig i hr Halléns oroligt
eklektiska skrifsätt. I detta afseende är det
särskildt lärorikt att studera det första, för
öfrigt ganska korta förspelet. Redan vid de
första ackorden spritter man till. Dessa toner
tycker man sig väl känna igen från Griegs
gripande musik till Aases död ur Peer Gynt,
ehuru hr Hallén här använder blåsarne, då
däremot Grieg nöjer sig med stråkarnes djupa
toner. Strax därefter hoppar en munter och
kvick melodi af tydligt franskt ursprung förbi,
och man tänker på Berlioz eller Gounod.
(En fransman i min närhet påstod, på
premiè-ren, att den påminte om Saint-Saëns’ »Rouet
d’Omphale» hvilket är mycket möjligt, ehuru
jag icke kan konstatera faktum, då jag känner
denna komposition endast till namnet.) Strax
därpå tonar en rörande violoncellmelodi, som
osökt för tanken på Siegmunds och Sieglindes
olyckliga kärlek, men så går ridån upp, och
vi få i stället höra den lärde doktor Albertus
utgjuta sitt hjärta i en mololog à la första
akten i Gounods Faust. Som sagdt, stilen är
något eklektisk. Emellertid ha dessa första
scener att uppvisa åtskilliga moment af
intresse, fraserna äro i allmänhet sångbara på
samma gång som väl deklamerade, och den
envist patetiska, språngvis framskridande
deklamationen à la första akten i Tristan, som
spökar i så många andra Wagnerimiterande
verk, slipper man här lyckligtvis ifrån.
Men så komma de trolska scenerna. Den
gode Albertus roar sig med att sätta ut giller
för häxor, en — det måste erkännas — högst
ovanlig sysselsättning, och på
skärtorsdagsnatten fångar han så två stycken, som äro
på väg till Blocksberg för att delta i
Valborgs-nattens vilda fröjder, och mellan dessa båda
och den hederlige trollkarlen utspinner sig så
en ganska underhållande backanalisk seen.
Här har komponisten tagit steget fullt ut och
råkat in i så fullständig opera-, att icke säga
operett-stil af det gamla slaget, som man
gärna kan önska sig. Kan man emellertid
finna sig häri, så kan icke nekas, att dessa
scener äro effektfullt och väl skrifna efter
franska mönster, och äfven orkestern är här
hörvärd.
I nästa akt äro vi så åter inne i
Wagner-stil. Här möta vi dock åtskilliga goda
musiknummer, framför allt den seen, där Maria —
Albertus’ goda ängel, ett slags egendomligt
mellanting mellan en högdramatisk Elisabeth
och en borgerlig Eva — uppstämmer böner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
