Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 5, Maj - Clara Schumann †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 4 DAGBOKEN.
Clara Wieck föddes i Leipzig den 13
september 1819. Hennes far var en
pianolärare med stort anseende, hvilket ytterligare
ökades sedan hans egna döttrar på vidsträckta
konsertturnéer erkändes som pianovirtuoser
af första rang. Claras begåfning gjorde sig
emellertid icke gällande under hennes allra
första lefnadsår; hon ansågs till och med
ganska klent utrustad af naturen och lärde
sig sent att tala rent. Och dock uppträdde
hon för första gången offentligt redan vid nio
års ålder; den 20 oktober 1 828 medverkade
hon vid en konsert, som gafs af en kvinnlig
pianist Perthaler, i Kalkbrenners fyrhändiga
variationer. Samtidigt hade hon börjat
komponera och fick sin första underbyggnad i
musikteori af kantorn Weinlig, studier som
sedan fortsattes under ledning af Krupsch och
Heinrich Dorn. Ett halft år före detta första
uppträdande hade en ung juris studerande
vid namn Robert Schumann kommit från
Zwickau till Leipzig. Han var af naturen
sluten och otillgänglig och gjorde ej många
bekantskaper. Han hade emellertid genom
en doktor Carus blifvit bekant med Wieck
och började taga lektioner för honom i
pianospel, hvarjämte den äldre mannens lifliga
väsen tilltalade den unge melankolikern, och
den wieckska familjetraditionen vill veta, att
äfven det nioåriga underbarnet Clara »zog
ihn aufs lebhafteste an».
Clara Wieck blef ett undantag från den
sorgliga regeln att s. k. underbarn ofta blomma
ut innan knoppen utvecklats, hennes
uppväxtår förflyta på ständiga konsertresor med
ständigt, oafbrutet arbete under faderns
insiktsfulla ledning. Hon spelar i Cassel för
Spohr, i Weimar för Göthe, som tillställer
den unga konstnärinnan sin
bröstbilds-medaljong och skrifver i hennes minnesbok, i Paris
träffar hon samman med och beundras af
Mendelssohn, Alexander von Humboldt,
Meyerbeer, Herz och Chopin, i Wien utnämdes
hon till kejserlig kammarvirtuos, en
utmärkelse som aldrig förr beskärts någon
utlän-ding. Grillparzer ägnar henne följande
skaldehyllning:
CLARA WIECK UND BEETHOVENS
F MOLL-SONATE.
Ein Wundermann, der Welt, des Lebens satt,
schloss seine Zauber grollend ein
im festverwahrten, diamantnen Schrein
und warf den Schlüssel in das Meer und starb.
Die Menschlein mühen sich geschäftig ah,
umsonst! kein Sperrzeug löst das harte Schloss,
und seine Zauber schlafen wie ihr Meister.
Ein Schäferkind, am Strand des Meeres spielend,
sieht zu der heftig unberufnen Jagd.
Sinnvoll, gedankenlos, wie Mädchen sind,
senkt sie die weissen Finger in die Fluth,
und fasst, und hebt, und hat’s. -— Es ist der
. Schlüssel!.
Auf springt sie. auf, mit höhern Herzensschlägen.
Der Schrein blinkt wie aus Augen ihr entgegen.
der Schlüssel passt, der Deckel fliegt. Die Geister
sie steigen auf und senken girrend sich,
der anmuthreichen, unschuldsvollen Herrin,
die sie mit weissen Fingern spielend lenkt.
Och för hvarje gång Clara återkommer
från en turné till fädernehemmet i Leipzig,
träffar hon Schumann, som nu gifvit juridiken
på båten och, sedan en fingerskada stängt
virtuosens bana för honom, på allvar slagit
sig på komposition, börjat utgifva »Neue
Zeitschrift für Musik» och samlat sina
»Da-vidsbündler» omkring sig. Redan .1834
anförtror han en vän, att hans lärares dotter,
den då 15-åriga Clara, intagit hela hans hjärta,
men när han börjar att vilja göra sina
anspråk gällande, möter hvarje förbindelse dem
emellan det kraftigaste motstånd i det hem,
där han hittills under de senaste tio åren
varit en så ofta och så gärna sedd gäst.
Hvilka skälen kunna hafva varit, att den gamle
Wieck så envist motsatte sig deras förening
har aldrig blifvit offentliggjordt. Emellertid
kom äktenskapet till stånd 1 840 mot faderns
vilja, och därefter följde några år af ett spändt
förhållande mellan den gamle fadern och
läraren och hans älsklingsdotter och käraste
lärjunge och vän, men så småningom
utjämnades svårigheterna. Säkert är emellertid, att
genom giftermålet mellan Robert Schumann
och Clara Wieck uppstod en sällsynt
förening af den största producerande och den
största exekverande begåfning, en
sammanställning hvartill musikhistorien knappast har
ett motstycke. Fjorton års lyckligt
äktenskap blef för båda den tid, under hvilken
deras lifsverk fullbordades och bragtes till
sin höjd; det är sant, att hon under dessa år
reste mindre än förr, men efter sin makes
-död. (1-856) uppträdde hon åter och tolkade
hans kompositioner så som väl endast hon
gjort det. Ännu i sin höga ålderdom har
hon stundom spelat offentligt och dessutom
verkat som lärarinna’ vid Hochs
konservatorium i Bonn, sorti tonsättarinna, och
utgifvit Schumanns samlade verk, hans
ungdoms-bref m. m.
Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1896.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
