Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 5, Maj - Musik. Af M. J. - Clara Schumann †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
7 i
sen nu en gång för alla är ett område, som är
henne nästan alldeles främmande. Hrr Aulin
och Stenhammar spelade med vanlig talang
den stora violinsonaten i e, en enda stor
stiliserad sång, kunde man säga, och ett par
fantasistycken, hvarjämte hr Stenhammar spelade
några af tankarne »från nu och fordom»,
opus 23, den kanske mest Sjögrenska af
pianosamlingarne. Tyvärr hade hr
Stenhammar emellertid icke rätt uppfattat deras
karakter, som mestadels är lidelsefull och stormande.
Af öfriga konserter var Musikföreningens
mycket intressant, mindre på grund af den
nu utförda kompositionens egen beskaffenhet
än på grund af det delikata utförandet, med
hvilket föreningen och dess utmärkte ledare,
hr Neruda, firade en verklig triumf.
Förmodligen ha icke ens någonsin polyfona körer
här sjungits med sådan klarhet, nyansering,
rytmisk precision och god frasering, som vid
denna konsert.
Själfva verket, Kiels oratorium »Kristus»,
fick däremot nöja sig med »succés d’estime»,
hvarvid aktningen mera gällde den lärda, ehuru
understundom väl formalistiska gestaltningen,
än den musikaliska inspirationen, som icke
var så omedelbar utan påverkats såväl af
Mendelssohn som af den halft italianiserade
Haydn-Mozartiska kyrkomusiken men äfven
af Händel och Bach, hvilkens senares
Matteus-passion tjänat som mönster för det hela.
Recitativen och orkesterpartiet förrådde
däremot en modern mästares hand. Solister voro
här hr Lundqvist, fruarne Edling och Linden
m. fl.
Vidare kan nämnas, att Aulinska kvartetten
å sin sista soaré försökte sig med ingenting
mindre än Beethovens B-dur-kvartett, opus
130, en sublim tonskapelse från mästarens sista
tid, där det visionära andeskåderiet och den
djupa humorn ännu omväxla med mer
folkligt naiva anklanger från en tidigare period.
Programmet upptog här vidare Dvoraks
sprudlande pianokvintett i A, opus 81, samt konsert
för piano och stråkar i f-moll af gamle Sebastian
Bach. Ett gediget program, som dock icke
lockat så talrik publik som vanligt. Proppfullt
hus hade däremot den lofvande bassångaren
Oscar Bergström, prof. Hallströms elev, på sin
matiné i Musikaliska akademiens orgelsal, där
man också bland annat hade nöjet (!) höra fyra
harpor utföra Ave Maria af Oberthür.
Från Operan är att omnämna, att hr
Forsell som Escamillo i Carmen haft sin andra
debut, som emellertid icke var fullt lyckad
— det var en toreador i salongsstil, han lät
oss se, och rösten tycktes något späd — samt
att man firat Gustaf Vasas minne med en
festföreställning, till hvars musikaliska del jag
skall återkomma. Vidare har fröken Febea
Strakosch, en ung sångerska tillhörande den
bekanta impressariofamiljen, uppträdt som Elsa,
Santuzza, Leonora (i Trubaduren) och Violetta
och därvid visat sig som medelmåttig i det rent
vokala men så mycket mer anmärkningsvärd
i det dramatiska. Hennes Santuzza var
särskildt en utmärkt prestation, full af lif, eld
och poesi, den bästa Santuzza vi här sett.
Sista akten af Traviata gjordes äfven vackert,
men denna opera gafs för öfrigt liksom
Trubaduren i sin helhet på ett sätt föga värdigt en
kunglig seen. Bristande precision och
bristande intresse nästan öfver hela linien. Så
mycket bättre gick i stället den föreställning
af Faust, med hvilken två hvar i sin art
intressanta italienska sångare introducerade
sig här. Jag får förmodligen nästa gång
bättre tillfälle att omnämna deras prestationer
och nämner nu blott, att tenorsångaren
Coki-nis, grek till börden, visserligen som
dramatisk artist var ett rent monstrum men
däremot en särdeles framstående sångare med
fulländadt legatoföredrag och välljudande
stämma — ett slags manlig Catalani eller Persiani
— hvaremot kamraten, Gandolfi, visade sig
vara en fullödig dramatisk artist, som därtill
förfogar öfver ett klangfullt instrument. Hans
Mefisto var så saftigt och liffullt
karakteriserad, att den till och med öfverträffade den
typ, som Bottero här lät oss skåda; liksom
denne lät Gandolfi oss se en variant af
folksagans halft burleska djäfvulstyp. Af våra
egna artister framstod fru Brag som
Margaretha, som alltid tillhört hennes bästa partier.
M. J.
CLARA SCHUMANN †.
Samtidigt med att »violinens drottning»
Wilma Neruda, lady Hallé, firat sitt
femtioårsjubileum som utöfvande konstnär,
medan hon ännu står på sitt lifs
middagshöjd och med obrutna krafter öfvar sin ädla
konst, har prima inter pares bland samtidens
kvinnliga pianovirtuoser, Clara Schumann,
mätt af år och ära, den hon själf vunnit och
den som för sena tider är förknippad med
det namn hon bar under mer än ett halft
århundrade, skattat åt förgängelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
