Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 7, Aug. - Harold Gote: Lejonets unge. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
7 i
beståndande samhället; han framlefde sitt lif
i frivillig landsflykt och visade sig i sina
skrifter som en sannskyldig radikal särskildt i
etiken och äktenskapsfrågan. Efter hans död
hafva många af de läror, för hvilka han
»stred en hopplös strid för att namnlös dö»
vunnit erkännande kanske i synnerhet i
samhällets högre lager, han har kommit på
modet, hans arbeten läsas, och han har vunnit
erkännande och ett namn. Han har
efterlämnat en rikt begåfvad ung dotter,
uppfostrad i den frihet, som lifvet som främling
i kontinentens stora städer beskär, hon har
af böjelse ägnat sig åt artistbanan och redan
tidigt ådragit sig uppmärksamhet som
genialisk skulptris. Denna unga flicka, Saga Leire,
»lejonets unge», har, när dramat börjar, en tid
vistats i en af våra större småstäder för att
modellera borgmästarens byst och därunder
haft sin bostad och atelier i biskop Viks hus.
En egendomlig biskopsfamilj 1 Bispen själf
utmärker sig för en fördomsfrihet och en
tolerans gent emot olika tänkande, som, i
allmänhet synnerligen sällsynt, bland hans
ämbetsbröder torde vara absolut enastående; hans
hustru, Ödegård Vik, född Barfot, är en
fullkomlig fritänkerska, modern och hänsynslöst
konsekvent. Hos dem vistas en ung man,
Adil Barfot, som säges vara biskopinnans
brorson, men i själfva verket är hennes oäkta
son, frukten af en ungdomsförvillelse utan
kärlek. Denne unge man förälskar sig nu i
Saga men vill, fattig som han är, ej binda
sig och henne vid en lång förlofning, vill ej
»stå som en stod och peka med
förlofningsring på fingret mot medelålderns aflägsna
lycka». Han skall nu resa till London för
att utbildas i sitt yrke, »journalistens», Saga
skall resa till Paris för att studera sin konst.
Dessa afsked framkalla förstämning på alla
håll, hos Adil den förtviflade stämningen af
den första kärlekens skeppsbrott, hos Saga,
som besvarar hans böjelse, en besviken
väntan att han skall förklara sig, och hos
biskop-innan, som hyser den djärfva tron att för
mannen den rätta tiden att gifta sig är inne,
när han för första gången tror sig älska,
»bara med aning om fjun på läppen och
aning om kvinnan i hjärtat», fruktar att
hennes Adil där borta i den stora världsstaden
skall söka sin tröst i förbindelser af lättare
och orenare slag. Så företaga de unga tu
en utfärd tillsamman och hafva ett långt
nattligt samtal på tu man hand, de lära känna
hvarandras hemlighet, och Saga får veta arten
af Adils betänkligheter, hon visar sig då som
ett sannskyldigt ungt lejon, »tar ut språnget
och slår med tassen omkull den bur», som
samhällsskick, sedvänjor och kvinnlighet pläga
bygga och säger i det hon går in i sitt rum:
»Ingen morgondag? Ingen framtid? Hela mitt
lif på några timmar! (I utbrott) Men de äro
mina! Jag vill ha fullt ut hvad som är mitt!
Kom!» — Adil reser med Saga till Paris,
ty »lagen hindrar icke människor att älska,
bara att gifta sig», och det tänka de icke
göra. Biskopinnan är nöjd och lycklig åt
hvad som skett och omtalar för Saga Adils
mors historia, biskopen bryter som biskop
med de unga men nekar dem ej sin
personliga sympati och afslutar stycket med
repliken: »De kära, älskade barnen. Dem lyckligom
är allting rent.»
De anmärkningar, som kunna och böra
göras mot innehållet i ett stycke som detta,
göra sig själfva i ett referat, detta må vara
aldrig så opartiskt hållet. »Den fria
kärleken» är i sig själf intet oting; tvärt om, i
en idealisk tidsålder, bland människor och
förhållanden, som alla vore just som de böra
vara, är den det enda riktiga och naturliga
uttrycket för förhållandet mellan man och
kvinna, och den abstrakta etiken syftar gärna
mot detta mål, kanske utan att veta eller
våga utsäga det. Men det är oändligt långt
mellan vår tid och en dylik gyllene tidsålder,
och lagarne för utvecklingen härutinnan skola
ej de teoretiserande resonnemangen och de
abstrakta hugskotten gifva, det förmår endast
den nyktra, praktiska samhällsreformationen,
som utgår från det faktiskt gifna. Men det
gör detta läsdrama ej, dess personer äro
konstruerade och overkliga, som de namn de
bära, dess »sanningar» äro en blandning af
truismer och smålögner, som för tanken på
det man plägar kalla »fruntimmerslogik», en
bland bägge könen grasserande åkomma.
Formen förråder ofta nog bristande rutin och
säkerhet, men somliga scener, som de mellan
Adil och Saga i andra och tredje akten samt
sista aktens scener mellan biskopinnan och
Saga samt mellan biskopen och Adil, äro ej
illa skrifna och rymma en på samma gång
naturlig som kärnfull och god dialog. En
tråkig bifigur, rektor Båt, är mer än de
andra tagen ur verkligheten, om det ock är
tydligt att detta skett helt och hållet via
Rosmersholms rektor Kroll.
E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
